Archive:Sysselsättning – årlig statistik

Uppgifter från april 2020.

Planerad uppdatering av artikeln: september 2021.

This Statistics Explained article has been archived on 10 June 2021, for updated data see Employment - annual statistics.

Highlights

År 2019 hade 73,1 % av alla 20–64-åringar i EU-27 jobb – det bästa resultatet sedan 2005.

Andelen sysselsatta kvinnor har närmat sig andelen sysselsatta män sedan 2005 i EU-27, men 2019 var skillnaden ändå 11,7 procentenheter.

Verktyg 1: Sysselsättning (totalt, kvinnor, män, unga och äldre), 2005–2019
(% av befolkningen i åldern 20–64 år)
Källa: Eurostat

I denna artikel presenteras färsk statistik över sysselsättningen i Europeiska unionen (EU) baserat på EU:s arbetskraftsundersökning. Överlag visar sysselsättningsstatistiken att det finns betydande skillnader beroende på kön, ålder och utbildningsnivå. Det finns dessutom stora skillnader mellan EU-ländernas arbetsmarknader.

De sifferuppgifter som visas i verktygen kan i vissa fall skilja sig från dem som anges i artikeltexten, eftersom källuppgifterna ständigt uppdateras. Verktygen baseras på de senaste uppgifterna (såsom de visas i Eurostats databas under Employment and unemployment (Labour Force Survey)), medan uppgifterna i texten är från april 2020.

Full article

Högsta sysselsättningsgraden sedan 2005

Enligt EU:s arbetskraftsundersökning var sysselsättningsgraden för personer i åldern 20–64 år i EU-27 73,1 % år 2019, vilket är det högsta årsgenomsnittet som någonsin noterats för EU. Bakom detta genomsnitt döljer sig emellertid stora nationella skillnader (karta 1 och verktyg 1). I nuläget är sysselsättningsgraden i EU högst i Sverige, med 82,1 %. Sysselsättningen är hög även i Eftaländerna Island (85,9 %) och Schweiz (82,9 %).

Karta 1: Sysselsättningsgrad, åldern 20–64 år, 2019
(%)
Källa: Eurostat (lfsi_emp_a)

År 2010 antog Europeiska rådet Europa 2020-strategin. Tyngdpunkten låg på att stärka EU:s ekonomi och på förberedelser inför det kommande årtiondets utmaningar. Ett av de viktigaste målen för denna strategi är att sysselsättningsgraden för befolkningen i åldern 20–64 år ska uppgå till minst 75 % på EU-nivå senast 2020.

Trots att EU-27 som helhet fortfarande inte hade nått sitt mål 2019 hade 17 medlemsländer uppnått eller rent av överskridit målet i Europa 2020-strategin. Dessa länder inkluderar tre nordiska medlemsländer (Sverige, Danmark och Finland), de tre baltiska medlemsländerna (Estland, Litauen och Lettland) samt Nederländerna, Tyskland, Tjeckien, Slovenien, Portugal, Cypern, Ungern, Malta, Irland, Österrike och Bulgarien (karta 1). Även i Storbritannien och i Island, Schweiz och Norge är sysselsättningsgraden över 75 %. Däremot låg sysselsättningsgraden långt från EU-målet, dvs. under 70 %, i Kroatien, Italien, Spanien och Grekland. Sysselsättningsgraden i Grekland var den lägsta i EU (61,2 %). Sysselsättningsgraden i kandidatländerna Montenegro, Nordmakedonien, Serbien och Turkiet låg på 65 % eller under.

Verktyg 1: Sysselsättning (totalt, kvinnor, män, unga och äldre), 2005–2019
(% av befolkningen i åldern 20–64 år)
Källa: Eurostat (lfsi_emp_a)

Mellan 2005 och 2019 ökade sysselsättningsgraden för hela befolkningen i åldern 20–64 år med 6,3 procentenheter i EU-27, från 66,8 % till 73,1 %. Arbetsmarknaden har dock utvecklats mycket olika i olika länder under de senaste åren. Sysselsättningsgraden ökade i alla länder förutom Grekland (-3,2 procentenheter) under ovannämnda period. Störst var ökningen i Malta (19,8 procentenheter, från 57,4 % till 77,2 %) och i Polen (14,7 procentenheter, från 58,3 % till 73,0 %).

Sysselsättningsgraden för kvinnor fortsätter att öka

I samtliga 27 EU-länder var sysselsättningsgraden högre för män än för kvinnor 2019. Detsamma gäller för hela perioden 2005–2019, med två undantag: Lettland år 2010 och Litauen åren 2009 och 2010. Sysselsättningsgraden för män och kvinnor utvecklades dock på olika sätt under perioden 2005–2019 (andra och tredje ikonen i verktyg 1).

Sysselsättningsgraden för kvinnor har överlag ökat i Europa sedan 2005 – på EU-nivå har ökningen varit 8,6 procentenheter. Mellan 2005 och 2019 ökade andelen sysselsatta kvinnor mest i Malta (+ 31,9 procentenheter), Bulgarien och Polen (+13,6 procentenheter i båda länderna). År 2019 var sysselsättningsgraden för kvinnor högst i Sverige (79,7 %), och lägst i Italien (53,8 %) respektive Grekland (51,3 %).

Däremot ökade inte sysselsättningsgraden för män lika mycket på EU-nivå (+3,9 procentenheter) som för kvinnor under perioden 2005–2019. I sju medlemsländer minskade till och med sysselsättningsgraden för män. De största förändringarna noterades i Grekland (-8,0 procentenheter, från 79,3 % 2005 till 71,3 % 2019) och Spanien (-5,8 procentenheter, från 79,8 % till 74,0 %).

Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan könen minskade följaktligen på EU-nivå, från 16,4 procentenheter år 2005 till 11,7 procentenheter år 2019. Samma tendens rapporterades i samtliga EU-länder förutom Ungern, Polen, Estland och Rumänien. Minskningen var särskilt märkbar i Malta (-24,9 procentenheter) till följd av den ökade sysselsättningsgraden för kvinnor. Skillnaden krympte även betydligt i Spanien (-12,8 procentenheter) och Luxemburg (-11,9 procentenheter), beroende på en kombination av att sysselsättningsgraden för män minskade samtidigt som sysselsättningsgraden för kvinnor ökade.

Sysselsättningen bland äldre ökar, ungdomssysselsättningen visar en tendens att minska

Trots att sysselsättningsgraden för unga (personer i åldern 15–24 år) ökade något på EU-nivå mellan 2005 och 2019 (+0,2 procentenheter) minskade den i nästan hälften av EU-länderna (13 länder). Mest minskade andelen sysselsatta unga i Irland, Spanien, Grekland, Danmark, Portugal, Italien och Cypern. Sysselsättningsgraden för äldre (personer i åldern 55–64 år) ökade å andra sidan totalt sett under samma period. Störst var ökningen i Bulgarien, Tyskland, Slovakien och Nederländerna (fjärde och femte ikonen i verktyg 1).

Ju högre utbildningsnivå desto högre sysselsättningsgrad

Utbildningsnivån kan påverka sysselsättningsgraden betydligt (verktyg 2). Sysselsättningsgraden för personer i åldern 20–64 år som har slutfört en högre utbildning, dvs. en kortare utbildning på högskolenivå, en kandidatexamen, masterexamen eller forskarexamen (eller motsvarande) (ISCED 5–8) var 84,8 % på EU-nivå 2019. Detta är mycket högre än för personer med låg utbildningsnivå, dvs. endast grundskoleutbildning (ISCED 0–2), vars sysselsättningsgrad var 55,8 % . Sysselsättningsgraden i EU-27 för personer med medelhög utbildningsnivå, dvs. avslutad gymnasieutbildning eller en eftergymnasial utbildning som inte är på högskolenivå (ISCED 3–4), ligger på 73,4 %. Siffrorna kan tyda på att en högre utbildningsnivå ökar sannolikheten att få jobb.

De personer som har lägst utbildningsnivå har inte bara svårast att få jobb (bland de tre grupperna med olika utbildningsnivå), utan de drabbades också hårdast av den senaste krisen. I den här gruppen minskade sysselsättningsgraden på EU-nivå med 5,4 procentenheter mellan 2007 och 2013. Motsvarande siffra för personer med medelhög eller hög utbildningsnivå var 1,8 procentenheter (för båda nivåerna).

Verktyg 2: Sysselsättningsgrad efter utbildningsnivå, 2005–2019
(% av befolkningen med låg/medelhög/hög utbildningsnivå i åldern 20–64 år)
Källa: Eurostat

Verktyg 2 visar att sannolikheten att få ett jobb ökar om du har en utbildning. I exempelvis Slovakien var sysselsättningsgraden för personer med låg utbildningsnivå 36,1 % år 2019. Detta är mycket lägre än sysselsättningsgraden för personer med medelhög och hög utbildningsnivå (75,6 % respektive 80,6 %). Denna situation kan jämföras med situationen i Kroatien (39,5 % för personer med låg utbildningsnivå jämfört med 66,6 % för personer med medelhög utbildningsnivå), Tjeckien (53,4 % jämfört med 81,3 %), Bulgarien (51,2 % jämfört med 76,0 %) och Polen (44,6 % jämfört med 69,2 %). Situationen i Frankrike är också värd att uppmärksamma. Där ligger sysselsättningsgraden på 51,7 %, 70,1 % respektive 83,3 % för personer med låg, medelhög respektive hög utbildningsnivå, om de utomeuropeiska departementen också räknas med. Om man bortser från de utomeuropeiska departementen uppgår sysselsättningsgraden för personer med låg, medelhög respektive hög utbildningsnivå dock till 52,5 %, 70,4 % respektive 83,4 %. Skillnaden mellan den europeiska delen av Frankrike (utan de utomeuropeiska departementen) och hela Frankrike (med de utomeuropeiska departementen) minskar därmed i takt med att utbildningsnivån ökar.

Personer i yrken med krav på fördjupad högskolekompetens utgör den största gruppen i EU-27

Den största yrkesgruppen (ISCO) i EU-27 år 2019 var personer i yrken med krav på fördjupad högskolekompetens, som stod för 19,5 % av alla sysselsatta (se vänstra halvan av diagram 1). Detta följdes av personer i yrken med krav på högskolekompetens eller motsvarande (16,9 %), och personer med service-, omsorgs- och försäljningsarbete (16,3 %). De två minsta grupperna var personer i yrken inom lantbruk, trädgård, skogsbruk och fiske (3,3 %) och personer med militärt arbete (0,6 %).

Att bara se till yrke ger dock en begränsad bild av de sysselsattas ekonomiska, sociala och kulturella särdrag. Därför har den bredare klassificeringen ESeG (europeisk socioekonomisk gruppering) införts som kombinerar yrke med yrkesställning. Även med denna klassificering var personer i yrken med krav på fördjupad högskolekompetens (19,4 % av alla sysselsatta personer, högra hälften av diagram 1) den största yrkesgruppen i EU-27 under 2019, men följdes denna gång av personer med lågstatusyrken (18,6 %), och personer i industriyrken (17,1 %).

Diagram 1: Sysselsatta personer efter europeisk socioekonomisk gruppering, åldersgruppen 20–64 år, EU-27, 2019
(% av totalt antal sysselsatta)
Källa: Eurostat (lfsa_egais) och (lfsa_esega)

Källuppgifter för tabeller och diagram

Sysselsättningsstatistik, diagram 1 (på engelska)

Källuppgifter

Källa: Europeiska unionens arbetskraftsundersökning är den största urvalsundersökningen bland hushållen i Europa och tillhandahåller kvartalsvisa och årliga resultat om deltagandet på arbetsmarknaden för personer som är 15 år och över, liksom om personer som står utanför arbetskraften. Den omfattar boende i privata hushåll. Personer som utför militärtjänstgöring eller samhällstjänstgöring omfattas inte. EU:s arbetskraftsundersökning är baserad på samma målpopulationer och använder samma definitioner i alla länder, vilket innebär att resultaten kan jämföras mellan länderna. Den är en viktig källa till information om situationen och tendenserna på de nationella arbetsmarknaderna och den europeiska arbetsmarknaden. Varje kvartal utförs omkring 1,8 miljoner intervjuer i de deltagande länderna för att få in statistik för omkring 100 variabler. Tack vare den mångsidiga informationen och det stora urvalet är EU:s arbetskraftsundersökning också en viktig källa till annan europeisk statistik, som utbildningsstatistik eller regionalstatistik.

Referensperiod: Årsresultaten erhålls som genomsnitt av de fyra kvartalen under året.

Omfattning: Undersökningsresultaten omfattar i nuläget samtliga medlemsländer i Europeiska unionen samt Storbritannien, Eftaländerna Island, Norge och Schweiz liksom kandidatländerna Montenegro, Nordmakedonien, Serbien och Turkiet. När det gäller Cypern omfattar undersökningen bara de områden av Cypern som kontrolleras av regeringen i Republiken Cypern.

Europeiska aggregat EU och EU-27 avser hela EU med 27 medlemsländer. Om uppgifter saknas för ett land beräknas motsvarande aggregat med hänsyn till uppgifterna för samma land för den senaste period som är tillgänglig. Detta anges i sådana fall.

Definitioner: De begrepp och definitioner som används i undersökningen följer riktlinjerna från Internationella arbetsorganisationen. Sysselsättningsstatistiken omfattar personer från 15 års ålder och över (16 år och över i Spanien och Italien, 15–74 år i Estland, Lettland, Ungern, Finland, Sverige, Norge och Danmark, och 16–74 år i Island), som bor i privata hushåll och som under referensveckan arbetade, även om det bara var en timme, mot betalning, vinst eller för familjeinkomst, eller som inte var på jobbet men som hade ett jobb eller en verksamhet från vilket/vilken de tillfälligt vad frånvarande, till exempel på grund av sjukdom, ledighet, arbetskonflikt eller utbildning.

Sysselsättning kan mätas i antal personer eller arbetstillfällen, i heltidsekvivalenter eller i antalet arbetade timmar. Samtliga uppskattningar i denna artikel gäller antal personer. De uppgifter som lämnas om sysselsättningsgrad grundas också på uppskattningar av antal personer. Sysselsättningsstatistik rapporteras ofta i form av sysselsättningsgrad, eftersom det då blir möjligt att räkna bort förändringar i ländernas befolkningar över tiden. Dessutom är det lättare att göra jämförelser mellan olika stora länder. Uppgifterna om sysselsättningsgrad offentliggörs oftast för den arbetsföra befolkningen, som generellt anses utgöras av personer i åldersgruppen 15–64 år, även om åldersgruppen 16–64 år används i Spanien och Storbritannien samt i Island. Åldersgruppen 15–64 år är också den som vanligtvis används av andra internationella statistikorgan (även om vissa beslutsfattare lägger allt större vikt vid åldersgruppen 20–64 år eftersom en allt större andel av EU:s befolkning fortsätter att studera på högskolenivå).

I arbetskraftsundersökningen skiljer sig begreppet sysselsättning åt från den som används i nationella uppgifter om inhemsk sysselsättning, eftersom de sistnämnda inte har någon gräns på ålder eller typ av hushåll och också inkluderar icke bosatt befolkning som bidrar till BNP samt personer som utför militärtjänstgöring eller samhällstjänstgöring.

På översiktssidan om EU:s arbetskraftsundersökning finns det länkar till fem olika artiklar med detaljerad teknisk och metodologisk information.

Eurostat tillhandahåller två uppsättningar indikatorer som gäller den årliga sysselsättningsgraden. Dessa indikatorer har olika ändamål och skiljer sig i vissa fall åt från varandra:

1) Huvudindikatorerna, som är säsongrensade. De inbegriper de viktigaste indikatorerna inom ramen för Europa 2020-strategin och används därmed för att övervaka Europa 2020-målen (på EU-nivå och nationell nivå). De är bara uppdelade på ett fåtal nivåer och avser normalt sett åldersgruppen 20–64 år. Notera att man för Frankrike offentliggör två serier: en som inkluderar de utomeuropeiska departementen och som inleds med 2003, och en för den europeiska delen av Frankrike, som inleds med 1992. Den sistnämnda utvärderas i Europa 2020-strategin, och är också inkluderad i de relevanta aggregaten för EU och euroområdet.

2) Detaljerade resultat, som inte är säsongrensade. De har många olika nivåer och kan därför användas för mer detaljerade analyser. För Frankrike offentliggörs endast en dataserie. Denna serie innehåller uppgifter för den europeiska delen av Frankrike fram till det fjärde kvartalet 2013, och från och med 2014 också för de franska utomeuropeiska departementen.

I denna artikel presenteras de årliga resultaten för de flesta indikatorerna från uppsättningen ”huvudindikatorer”.

Viktigaste begreppen: Nedan presenteras några av sysselsättningsindikatorerna enligt EU:s arbetskraftsundersökning:

Anställda definieras som personer som är anställda av en offentlig eller privat arbetsgivare och som får ersättning i form av lön, resultatlön eller naturaförmåner. Hit räknas också anställda inom försvarsmakten.
Egenföretagare definieras som personer som arbetar i eget företag, inom jordbruket eller inom fria yrken. En egenföretagare anses ha arbetat under referensveckan om han eller hon arbetar i vinstsyfte, driver ett företag eller håller på starta näringsverksamhet.
Åtskillnaden mellan hel- och deltidsarbete baseras generellt på spontana svar från uppgiftslämnaren. De största undantagen är Nederländerna och Island, där ett tröskelvärde på 35 timmar för normal arbetstid används, Sverige, som använder ett tröskelvärde för egenföretagare, och Norge, där personer som arbetar mellan 32 och 36 timmar tillfrågas om de har en hel- eller deltidstjänst.
Indikatorerna för sysselsatta med ett andra arbete avser endast personer som har fler än ett arbete samtidigt. Personer som har bytt arbete under referensveckan räknas inte som personer med två arbeten.
En anställd person anses ha ett visstidsarbete om den anställde och arbetsgivaren enas om att anställningen upphör av ett objektivt skäl, exempelvis vid ett visst datum, när en uppgift har slutförts eller på grund av att den anställda återvänder till sin fasta arbetsplats vid tillfällig omplacering. Typiska exempel på visstidsarbete är säsongsanställning, anställning via ett rekryterings- eller bemanningsföretag som hyr ut personal till en tredje part för att utföra en viss arbetsuppgift (om det inte finns ett skriftligt avtal om tillsvidareanställning) eller personer med särskilda yrkesutbildningsavtal.

Utbildningsnivå avser uppnådd utbildningsnivå, dvs. den högsta utbildningsnivå som slutförts med godkänt resultat. Låg utbildningsnivå avser ISCED 0–2 (högst grundskoleutbildning), medelhög utbildningsnivå avser ISCED 3–4 (högst gymnasieutbildning eller eftergymnasial utbildning förutom högskoleutbildning) och hög utbildningsnivå avser ISCED 5–8 (högre utbildning).

Den europeiska socioekonomiska grupperingen (ESeG) bygger på tidigare klassificeringar och delar in personer med liknande ekonomiska, sociala och kulturella särdrag i EU i olika grupper. Grupperingen görs endast utifrån grundläggande sociala variabler för att den ska vara smidig att använda i alla sociala undersökningar och ge jämförbara resultat. De viktigaste variablerna som används är sysselsättningsstatus enligt ILO:s definition, yrkesställning, yrkesuppgift (enligt ISCO-08) och egenbedömd sysselsättningsstatus. För den detaljerade klassificeringen och förklarande anmärkningar, besök ESeG-sidan på i Eurostats klassifikationsdatabas Ramon.

Sammanhang

Sysselsättningsstatistik kan användas för ett antal olika analyser, bland annat makroekonomiska undersökningar (med andra ord arbete som produktionsfaktor) och undersökningar om produktivitet eller konkurrenskraft. Den kan även användas för att studera ett antal olika sociala och beteendemässiga aspekter som hänger ihop med individens anställningsstatus, exempelvis social integration av minoriteter eller sysselsättning som en källa till hushållsinkomst.

Sysselsättning är både en strukturell och en kortfristig indikator. Som strukturell indikator belyser sysselsättningsstatistiken strukturen hos arbetsmarknader och ekonomiska system, eftersom den utgör ett mått på balansen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft, eller sysselsättningens kvalitet. Som kortfristig indikator följer sysselsättningsgraden konjunkturcykeln. Sysselsättningsstatistiken har emellertid sina begränsningar i detta avseende eftersom den ofta anses vara en eftersläpande indikator.

Sysselsättningsstatistiken är central för många EU-politikområden. Den europeiska sysselsättningsstrategin lanserades vid toppmötet om sysselsättning i Luxemburg 1997 och moderniserades 2005 för att skapa en närmare koppling mellan EU:s sysselsättningsstrategi och de reviderade Lissabonmålen. De sysselsättningspolitiska riktlinjerna för perioden 2008–2010 uppdaterades i juli 2008. I mars 2010 lanserade Europeiska kommissionen Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla. Europa 2020-strategin antogs formellt av Europeiska rådet i juni 2010. Europeiska rådet enades om fem övergripande mål, varav det första är att öka sysselsättningsgraden för kvinnor och män i åldern 20–64 år till 75 % senast 2020. EU-länderna kan fastställa egna nationella mål mot bakgrund av dessa övergripande mål och utarbeta nationella reformprogram där de anger vilka åtgärder de kommer att vidta för att genomföra strategin. I linje med Europa 2020-strategin uppmuntrar den europeiska sysselsättningsstrategin till åtgärder för att bidra till att tre övergripande mål uppfylls senast 2020, nämligen att

– 75 % av alla i åldern 20–64 år ska ha ett jobb,
– andelen elever med högst grundskoleutbildning ska minska till under 10 %, och minst 40 % av alla i åldern 30–34 år ska ha slutfört en högre utbildning,
– personer som lever i eller riskerar fattigdom och socialt utanförskap ska minska med minst 20 miljoner.

Den långsamma återhämtningen efter finanskrisen och allt fler tecken på växande arbetslöshet ledde till att Europeiska kommissionen den 18 april 2012 lade fram ett antal förslag till åtgärder för att öka sysselsättningen i form av ett särskilt sysselsättningspaket. Förslagen handlade bland annat om åtgärder för att stärka efterfrågan på arbetskraft. Enligt förslagen skulle EU-länderna kunna uppmuntra nyanställningar till exempel genom sänkt skatt på arbete eller mer stöd till nya företag. Förslagen syftade också till att identifiera ekonomiska områden där det finns stora möjligheter att skapa nya arbetstillfällen – till exempel grön ekonomi, hälso- och sjukvårdstjänster samt informations- och kommunikationsteknik.

Den höga och fortfarande växande ungdomsarbetslösheten i flera EU-länder ledde till att Europeiska kommissionen i december 2012 lade fram ett sysselsättningspaket för ungdomar (COM(2012) 727 final). Paketet var en uppföljning av de åtgärder som gäller unga i det övergripande sysselsättningspaketet och innehöll ett antal förslag till åtgärder, bland annat om följande:

Alla unga under 25 år ska få ett högkvalitativt erbjudande om sysselsättning, vidareutbildning, lärlingsutbildning eller praktik inom fyra månader efter att de blivit arbetslösa eller avslutat sin formella utbildning (ungdomsgaranti).
Samråd med arbetsmarknadens parter om kvalitetskriterier för praktikprogram för att se till att praktiktjänstgöring ger unga människor en arbetslivserfarenhet av hög kvalitet under trygga förhållanden.
En europeisk allians för lärlingsutbildning för att förbättra kvaliteten och tillgången på lärlingsutbildning samt åtgärder för att minska hindren för ungas rörlighet.

Europeiska kommissionens insatser för att minska ungdomsarbetslösheten fortsatte 2013 med ett sysselsättningsinitiativ för ungdomar (COM(2013) 144 final), som är utformat för att stärka och påskynda de åtgärder som beskrivs i sysselsättningspaketet för ungdomar. Det syftar särskilt till att stödja unga som varken arbetar eller studerar i regioner där ungdomsarbetslösheten är högre än 25 %. Därefter lade kommissionen fram meddelandet ”Att arbeta tillsammans för Europas ungdomar – en uppmaning till insatser mot ungdomsarbetslösheten” (COM(2013) 447 final), som är utformat för att påskynda arbetet med ungdomsgarantin och hjälpa EU-länderna och företagen så att de kan anställa fler unga.

En av de viktigaste prioriteringarna för den kommission som tillträdde 2014 var att främja sysselsättning, tillväxt och investeringar samt att minska lagstiftningen och använda befintliga ekonomiska resurser och offentliga medel på ett bättre sätt. I februari 2015 publicerade Europeiska kommissionen en serie landsrapporter, med analyser av EU-ländernas ekonomiska politik och information om deras prioriteringar för att främja tillväxten och sysselsättningen under det kommande året. Samma månad föreslog Europeiska kommissionen också att 1 miljard euro skulle anslås från sysselsättningsinitiativet för ungdomar 2015 för att EU-länderna skulle kunna få upp till 30 gånger mer i förfinansiering för sysselsättningsåtgärder riktade till unga, med målet att hjälpa upp till 650 000 unga människor att få ett arbete.

I juni 2016 antog Europeiska kommissionen en kompetensagenda för Europa (COM(2016) 381/2) med titeln Samarbete för att stärka humankapitalet, anställbarheten och konkurrenskraften. Syftet är att säkerställa att personer utvecklar den kompetens som krävs nu och framöver så att anställbarheten, konkurrenskraften och tillväxten stärks i hela EU.

Den 17 november 2017 undertecknades den europeiska pelaren för sociala rättigheter gemensamt av Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Sysselsättnings- och socialpolitiken är huvudområdena inom den europeiska pelaren för sociala rättigheter, som syftar till att ge medborgarna nya och ändamålsenliga rättigheter. Pelaren är uppdelad i tre kapitel: 1) lika möjligheter och tillgång till arbetsmarknaden, 2) rättvisa arbetsvillkor och 3) social trygghet och social integration. Dagens mer flexibla arbetsformer ger nya jobbmöjligheter, särskilt för unga, men kan eventuellt ge upphov till nya otrygga anställningar och ojämlikhet. Att skapa ett rättvisare Europa och stärka den sociala dimensionen är en nyckelprioritering för kommissionen. Den europeiska pelaren för sociala rättigheter åtföljs av en social resultattavla, som ska användas för att övervaka genomförandet av pelaren genom uppföljning av trender och resultat i EU-länderna inom tolv områden. Resultattavlan kommer att fungera som underlag för den europeiska planeringsterminen för samordning av den ekonomiska politiken. Resultattavlan kommer också att användas för att utvärdera framstegen mot ett ”socialt AAA-kreditbetyg” för EU som helhet.