Statistik över inkomstfattigdom

Uppgifter från maj 2020.

Planerad uppdatering av artikeln: oktober 2021.

This Statistics Explained article has been archived on 10 June 2021, for updated data see Living conditions in Europe - income distribution and income inequality.

I korthet

Fattigdomsrisken (efter sociala transfereringar) i EU-27 minskade till 16,8 % under 2018, nästan oförändrad jämfört med 2017 (16,9 %).

Under 2018 lyfte sociala transfereringar 8,2 % av EU-27:s befolkning över fattigdomsgränsen.

Inkomsten för de 20 % av befolkningen som hade den högsta disponibla inkomsten i EU-27 år 2018 var 5,1 gånger högre än inkomsten för de 20 % av befolkningen som hade den lägsta disponibla inkomsten.

Fattigdomsrisk, 2018

I denna artikel analyseras färsk statistik om inkomstfattigdom och inkomstskillnader i Europeiska unionen (EU). Jämförelser av levnadsstandard i olika länder görs ofta med utgångspunkt i bruttonationalprodukt (BNP) per capita, som är ett grundläggande ekonomiskt mått på den totala storleken på en ekonomi delat på antalet människor som bor där och som används för att mäta nationell rikedom och välstånd. Denna huvudindikator ger dock ingen information om inkomstfördelningen inom ett land och ger heller ingen information om icke-monetära faktorer som kan ha stor betydelse för en viss befolknings välfärd.

Artikeln i sin helhet

Fattigdomsrisk och fattigdomsgräns

Fattigdomsrisken (efter sociala transfereringar) i EU-27 ökade från 16,5 % till 16,9 % mellan 2010 (början på tidsserien) och 2011. Andelen var relativt stabil under de nästföljande två åren, men därefter skedde en större ökning och 2014 uppgick den till 17,3 %. Mindre ökningar observerades 2015 och 2016 (0,1 procentenheter högre per år). År 2017 observerades den första märkbara minskningen, då andelen sjönk till 16,9 %, vilket 2018 följdes av en ytterligare blygsam minskning på 0,1 procentenheter. Därmed har fattigdomsrisken i EU-27under de två senaste åren för vilka det finns uppgifter återgått till samma nivå som mellan 2011 och 2013.

Risken för EU-27 har beräknats som ett viktat genomsnitt av de nationella resultaten och visar inte de betydande variationer som finns mellan EU-länderna (se diagram 1). I sju EU-länder, närmare bestämt Rumänien (23,5 %), Lettland (23,3 %), Litauen (22,9 %), Bulgarien (22,0 %), Estland (21,9 %), Spanien (21,5 %) och Italien (20,3 %), ansågs över en femtedel av befolkningen befinna sig i riskzonen för fattigdom under 2018. Så var även fallet i Serbien (24,3 %), Montenegro (23,6 % enligt uppgifter från 2017), Turkiet (22,2 % enligt uppgifter från 2017) och Nordmakedonien (21,9 %). Andelen personer som riskerade att drabbas av fattigdom i EU-länderna vara lägst i Tjeckien (9,6 %), Finland (12,0 %) och Slovakien (12,2 %). I Island (8,8 % enligt uppgifter från 2016) rapporterades en ännu lägre andel av befolkningen befinna sig i riskzonen för fattigdom.

Diagram 1: Fattigdomsrisk och fattigdomsgräns, 2018
Källa: Eurostat (ilc_li01) och (ilc_li02)

Fattigdomsgränsen (som också visas i diagram 1) har fastställts till 60 % av den nationella ekvivalerade disponibla medianinkomsten. För jämförelser mellan länder uttrycks fattigdomsgränsen ofta i köpkraftsstandard (PPS) för att ta hänsyn till skillnader mellan ländernas levnadskostnader. Inkomstvärdena för denna gräns varierade avsevärt mellan EU-länderna 2018, från PPS 3 767 i Rumänien till PPS 13 923 i Österrike, medan fattigdomsgränsen i Luxemburg (PPS 19 295) låg långt över detta intervall. Fattigdomsgränsen var också relativt låg i Serbien (PPS 3 136), Nordmakedonien (PPS 3 298), Montenegro (PPS 3 906 enligt uppgifter från 2017) och Turkiet (PPS 3 916 enligt uppgifter från 2017), och relativt hög i Norge (PPS 15 780) och Schweiz (PPS 16 240).

Risken för inkomstfattigdom är olika stor i olika delpopulationer

Skillnaden i fattigdomsrisk (efter sociala transfereringar) var förhållandevis liten mellan män och kvinnor i EU-27 under 2018: enligt de senaste uppgifterna för personer som är 16 år eller äldre var risken 15,5 % för män jämfört med en högre risk på 17,2 % för kvinnor. Alla EU-länder, Storbritannien, de tre Efta-länderna som visas i diagram 2 samt Turkiet rapporterade högre siffror för kvinnor än för män hos befolkningen som är 16 år eller äldre. De största skillnaderna mellan kvinnor och män under 2018 noterades i Litauen (6,3 procentenheter högre för kvinnor), Lettland (6,1 procentenheter), Estland (5,5 procentenheter) och Tjeckien (4,6 procentenheter). I Irland, Malta och Bulgarien var fattigdomsrisken för kvinnor minst 3,0 procentenheter högre än för män. Skillnaden mellan kvinnor och män var minst i Frankrike, där fattigdomsrisken var marginellt (0,2 procentenheter) högre för kvinnor än för män. Däremot var fattigdomsrisken i Montenegro 1,2 procentenheter (enligt uppgifter från 2017) högre för män. Även i Nordmakedonien var fattigdomsrisken högre för män, men bara 0,1 procentenheter. I Serbien fanns det ingen skillnad mellan kvinnor och män vad gäller risken att drabbas av fattigdom.

Diagram 2: Fattigdomsrisk efter sociala transfereringar, personer som är 16 år eller äldre, 2018
(%)
Källa: Eurostat (ilc_li02)

Skillnaderna i fattigdomsrisk var mer uttalade när befolkningen klassificerades enligt sysselsättningsstatus

När det gäller fattigdomsrisken är arbetslösa en särskilt sårbar grupp (se tabell 1). Nästan hälften (48,6 %) av alla arbetslösa i EU-27 under 2018 riskerade att drabbas av fattigdom, med de absolut högsta talen i Tyskland (69,4 %). Ytterligare elva EU-länder (Litauen, Malta, Lettland, Sverige, Bulgarien, Ungern, Tjeckien, Estland, Slovakien, Spanien och Belgien) rapporterade att minst hälften av de arbetslösa riskerade att drabbas av fattigdom 2018.

Tabell 1: Fattigdomsrisk efter sociala transfereringar enligt vanligaste sysselsättningsstatus, personer som är 18 år eller äldre, 2018
(%)
Källa: Eurostat (ilc_li04)

Omkring var sjunde (14,4 %) pensionär i EU-27 befann sig i riskzonen för fattigdom 2018. I Estland (53,6 %), Lettland (48,9 %) och Litauen (41,7 %) var fattigdomsrisken för pensionärer relativt hög (3,7 och 3,4 respektive 2,9 gånger högre än genomsnittet för EU-27), medan den näst högsta siffran 28,5 % fanns i Bulgarien.

För förvärvsarbetande var risken att hamna i fattigdom långt mindre (i genomsnitt 9,3 % i EU-27 som helhet under 2018). En relativt stor andel förvärvsarbetande löpte risk att hamna i fattigdom i Rumänien (15,3 %) och en något mindre andel i Luxemburg (13,5 %) och Spanien (12,9 %). Italien och Grekland rapporterade att mer än en tiondel av arbetskraften befann sig i riskzonen för fattigdom 2018. Fattigdomsrisken för förvärvsarbetande var också minst 10,0 % i Serbien, Storbritannien och Turkiet (enligt uppgifter från 2017).

Fattigdomsrisken är inte jämnt fördelad mellan hushåll med olika sammansättning av vuxna och minderåriga barn

Bland hushåll utan minderåriga barn (se diagram 3) var ensamhushållen den grupp som löpte störst risk att drabbas av fattigdom. Under 2018 befann sig 26,1 % av ensamhushållen i EU-27 i denna situation. För hushåll med två eller fler vuxna var däremot risken att drabbas av fattigdom mindre än hälften av detta (11,4 %), och samma gällde även för hushåll med två vuxna där minst en person var 65 år eller äldre.

Diagram 3: Fattigdomsrisk analyserad efter typ av hushåll för hushåll utan minderåriga barn, 2018
(%)
Källa: Eurostat (ilc_li03)

Det stora flertalet av EU-länderna rapporterade samma mönster under 2018: bland hushåll utan minderåriga barn var ensamhushåll den grupp som löpte störst risk att drabbas av fattigdom i samtliga EU-länder utom Cypern, där hushåll med två vuxna varav minst en person var 65 år eller äldre löpte större risk (21,7 % jämfört med 21,1 % för ensamhushåll). I Nordmakedonien rapporterades en liknande situation, förutom att ensamhushåll hade den lägsta risken (8,5 %) bland de tre typer av hushåll som analyserades.

I nio av de 27 EU-länderna var risken att drabbas av fattigdom lägre bland hushåll med två vuxna varav minst en person var 65 år eller äldre, jämfört med alla hushåll med två eller fler vuxna. Detta var särskilt fallet i Danmark, där skillnaden var 6,2 procentenheter. I Lettland var risken att drabbas av fattigdom för hushåll med två vuxna varav minst en person var 65 år eller äldre däremot hela 13,3 procentenheter högre än för alla hushåll med två eller fler vuxna. I Malta var skillnaden 12,4 procentenheter. I Spanien var andelen för dessa två typer av hushåll densamma, medan skillnaden mellan dessa två typer av hushåll i Italien bara var 0,1 procentenheter (enligt uppgifter från 2017).

Bland hushåll med minderåriga barn var fattigdomsrisken störst för ensamhushåll med minderåriga barn fattigdom i EU-27. Mer än en tredjedel av denna grupp löpte risk att drabbas av fattigdom (34,2 %)

Om man tittar på fattigdomsrisken för hushåll med två vuxna, löpte de hushåll där det bara fanns ett minderårigt barn (12,1 %) strax under hälften så stor risk att drabbas av fattigdom som hushåll med tre eller flera minderåriga barn (24,5 %) – se diagram 4.

Diagram 4: Fattigdomsrisk analyserad efter typ av hushåll, för hushåll med minderåriga barn, 2018
(%)
Källa: Eurostat (ilc_li03)

Bland de tre typer av hushåll som visas i diagram 4, rapporterade alla EU-länder att hushåll bestående av två vuxna och ett minderårigt barn löpte minst risk att drabbas av fattigdom. De flesta EU-länder uppgav också att fattigdomsrisken var störst för ensamhushåll med minderåriga barn. Det fanns dock fyra undantag: i Portugal var fattigdomsrisken för ensamhushåll med minderåriga barn 3,3 procentenheter lägre än för hushåll bestående av två vuxna och tre eller fler minderåriga barn, medan denna skillnad var mycket större i Rumänien och Bulgarien (11,8 respektive 21,2 procentenheter). I Slovakien var fattigdomsrisken för ensamhushåll med minderåriga barn lika stor som för hushåll bestående av två vuxna med tre eller fler minderåriga barn. I alla de fyra kandidatländer för vilka det finns tillgängliga uppgifter var fattigdomsrisken lägre för ensamhushåll med minderåriga barn än för hushåll bestående av två vuxna med tre eller fler minderåriga barn.

Socialskyddsåtgärder är ett sätt att minska fattigdom och social utestängning

Detta kan till exempel åstadkommas genom att man betalar ut förmåner. Ett sätt att bedöma effekterna av socialskyddsåtgärder är att jämföra indikatorerna för fattigdomsrisk före och efter sociala transfereringar (se diagram 5). År 2018 ledde sociala transfereringar till att fattigdomsrisken för befolkningen i EU-27 minskade från 25,0 % före transfereringar till 16,8 % efter transfereringar, vilket innebar att 8,2 % av befolkningen lyftes över fattigdomsgränsen. Utan sociala transfereringar skulle dessa personer riskera att drabbas av fattigdom.

Diagram 5: Fattigdomsrisk före och efter sociala transfereringar, 2018
(%)
Källa: Eurostat (ilc_li02) och (ilc_li10)

Om man jämför fattigdomsrisken före och efter sociala transfereringar var effekten av sociala förmåner liten. Den lyfte som högst 6,0 % av befolkningen över fattigdomsgränsen i följande länder: Tjeckien (6,0 %), Italien (5,6 %), Lettland, Slovakien (båda 5,5 %), Portugal (5,4 %), Grekland (4,7 %) och Rumänien (4,5 %). Detsamma gällde Serbien (5,3 %), Nordmakedonien (3,8 %) och Turkiet (2,1 % enligt uppgifter från 2017).

Relativt sett hamnade minst hälften av alla personer som riskerade att drabbas av fattigdom i Finland och Irland över fattigdomsgränsen till följd av sociala transfereringar. Så var även fallet i Island (enligt uppgifter från 2016) och Norge.

Inkomstskillnader

Staten, de politiskt ansvariga och samhället i allmänhet kan inte bekämpa fattigdom och social utestängning utan att analysera klyftorna i samhället, vare sig de är ekonomiska eller sociala.

I diagram 6 ges information om skillnader i inkomstfördelningen 2018. Ett befolkningsviktat genomsnitt av de nationella resultaten för de enskilda EU-länderna visar att inkomsten för de 20 % av befolkningen som hade den högsta ekvivalerade disponibla inkomsten var 5,1 gånger högre än inkomsten för de 20 % av befolkningen som hade den lägsta ekvivalerade disponibla inkomsten i EU-27. Detta förhållande varierade avsevärt mellan EU-länderna – från 3,0 i Slovakien till mer än 6,0 i Spanien, Italien och Lettland och mer än 7,0 i Litauen, Rumänien och Bulgarien, där förhållandet mellan inkomstkvintilerna var högst med 7,7. Bland de länder utanför EU som visas i diagram 6, rapporterade Nordmakedonien (6,2) och Montenegro (7,6 enligt uppgifter från 2017) lika stora skillnader vad gäller inkomstfördelning, medan skillnaderna i Serbien (8,6) och Turkiet (8,7 enligt uppgifter från 2017) var högre än i något EU-land.

Diagram 6: Skillnader i inkomstfördelning – förhållandet mellan inkomstkvintilerna, 2018
Källa: Eurostat (ilc_di11)

Att vissa grupper i befolkningen drabbas av de klyftor som finns i samhället är en politisk fråga. Särskild uppmärksamhet ägnas åt äldre, vilket delvis beror på att andelen personer som är 65 år eller äldre ökar i EU. Pensionssystemen kan vara viktiga för att komma till rätta med fattigdomen bland de äldre i samhället. I detta avseende är det intressant att jämföra äldres inkomster med den övriga befolkningens.

Under 2018 var medianinkomsten i hela EU-27 för personer i åldern 65 år och äldre 91 % av medianinkomsten för personer yngre än 65 år

I fyra EU-länder (Luxemburg, Frankrike, Grekland och Italien) var medianinkomsten för de som var 65 år eller äldre lika hög eller högre än medianinkomsten för personer yngre än 65 år (se diagram 7). Så var även fallet i de fyra kandidatländer som visas i diagrammet. I Ungern, Spanien, Österrike, Polen, Portugal, Rumänien och Slovakien var medianinkomsten för personer i åldern 65 år eller äldre 90 % till 100 % av medianinkomsten för personer yngre än 65 år. Detta var även fallet i Island (enligt uppgifter från 2016) och Norge. Andelar på under 80 % rapporterades i Kroatien, Belgien, Danmark, Bulgarien, Tjeckien, Malta och de baltiska medlemsländerna. De lägsta andelarna var 64 %, 58 % och 57 % i Litauen, Lettland respektive Estland. De förhållandevis låga andelarna speglar eventuellt i viss mån relativt låga pensionsrättigheter i dessa länder.

Diagram 7: Relativ medianinkomst, 2018
Källa: Eurostat (ilc_pnp2)

Fattigdomsklyftan, som visar exakt hur fattiga de fattiga är, kan mätas med det relativa medianvärdet för fattigdomsklyftan. Medianinkomsten för personer i riskzonen för fattigdom i EU-27 var 2018 i genomsnitt 24,5 % under fattigdomsgränsen (se diagram 8). Fattigdomsgränsen har fastställts till 60 % av den nationella ekvivalerade disponibla medianinkomsten för samtliga personer.

Diagram 8: Relativt medianvärde för fattigdomsklyftan 2018
(%)
Källa: Eurostat (ilc_li11)

Bland EU-länderna var medianinkomsten för personer i riskzonen för fattigdom längst under fattigdomsgränsen i Rumänien (35,2 %). En fattigdomsklyfta på över 25,0 % rapporterades även för Italien, Grekland, Kroatien, Spanien, Litauen, Lettland, Bulgarien och Slovakien. Klyftan i Nordmakedonien (37,7 %) och Serbien (37,4 %) var högre än i alla medlemsländerna och den var också relativt stor i Montenegro (34,0 %) och Turkiet (26,4 % enligt uppgifter från 2017). Bland medlemsländerna var fattigdomsklyftan minst i Finland (14,2 %), följt av Tjeckien (15,0 %) och Irland (15,3 %). Klyftan i Island låg på en lika låg nivå (15,3 % enligt uppgifter från 2016).

Källuppgifter för tabeller och diagram

Inkomstfattigdom: tabeller och diagram (på engelska)

Källuppgifter

De uppgifter som används i den här artikeln kommer huvudsakligen från mikrodata från EU:s statistik över inkomst- och levnadsvillkor (EU-Silc). EU-Silc-uppgifterna samlas in årligen och är den huvudsakliga källan till statistik om inkomst- och levnadsvillkor i Europa. Det är också den huvudsakliga informationskälla som används för att se sambandet mellan olika aspekter rörande hushållens och individers livskvalitet. Referensbefolkningen för den information som presenteras i den här artikeln är i samtliga fall privata hushåll vars medlemmar bor i ett EU-land vid den tidpunkt då uppgifterna samlas in. Personer som lever i kollektiva hushåll och på institutioner utesluts vanligen från referensbefolkningen. Uppgifterna för EU och euroområdet är ett befolkningsviktat genomsnitt av de nationella uppgifterna.

Hushållens disponibla inkomst beräknas genom att alla inkomster från alla källor för varje hushållsmedlem summeras (inbegripet inkomster från förvärvsarbete, investeringar och sociala förmåner) – plus inkomster på hushållsnivå – och att avdrag görs för skatter och sociala avgifter. För att ta hänsyn till skillnaderna i hushållens storlek och sammansättning divideras totalsumman med antalet ”vuxenekvivalenter” med hjälp av en standardskala (ekvivalensskala), den så kallade modifierade OECD-skalan. Den första vuxna personen i hushållet ges en viktning på 1,0, medan var och en av de övriga hushållsmedlemmarna i åldern 14 år och äldre ges en viktning på 0,5, och de medlemmar i hushållet som är yngre än 14 år ges en viktning på 0,3. Det resulterande talet benämns ”ekvivalerad disponibel inkomst” och hänförs till varje medlem i hushållet. När det gäller fattigdomsindikatorerna beräknas den ekvivalerade disponibla inkomsten genom att hushållets totala disponibla inkomst divideras med hushållets ekvivalerade storlek. Varje person i hushållet anses följaktligen ha samma ekvivalerade disponibla inkomst.

Inkomstreferensperioden är en fast tolvmånadersperiod (exempelvis föregående kalenderår eller beskattningsår) för alla länder utom Storbritannien, som räknar det år som undersökningen genomförs som referensperiod, och Irland, som har en löpande undersökning, vilket innebär att inkomstuppgifterna samlas in för tolvmånadersperioden före undersökningen.

Fattigdomsrisk definieras som andelen personer med en ekvivalerad disponibel inkomst under fattigdomsgränsen, som har fastställts till 60 % av den nationella ekvivalerade disponibla medianinkomsten. Enligt ett beslut från Europeiska rådet mäts fattigdomsrisken i förhållande till situationen i varje EU-land, i stället för att tillämpa en gemensam fattigdomsgräns. Andelen personer som löper risk att drabbas av fattigdom kan uttryckas före eller efter sociala transfereringar, och skillnaden utgör ett hypotetiskt mått på i hur stor grad de nationella sociala transfereringarna bidrar till att minska fattigdomsrisken. Pensioner och efterlevandepensioner räknas som inkomst före transfereringar och inte som sociala transfereringar. Denna indikator kan delas upp på olika sätt, till exempel efter ålder, kön, sysselsättningsstatus, typ av hushåll eller utbildningsnivå. Det ska noteras att indikatorn inte är ett välfärdsmått, utan ett relativt mått på en låg löpande inkomst (jämfört med andra personer i samma land).

Tabellerna i denna artikel använder följande beteckning:

Värde i kursiv stil	datavärdet är en prognos, preliminärt eller uppskattat och kan därför troligen komma att ändras;
:	värde saknas, omfattas av sekretess eller är otillförlitligt.

Sammanhang

Vid Europeiska rådets möte i Laeken i december 2001 godkände EU:s stats- och regeringschefer en första uppsättning gemensamma statistiska indikatorer för social utestängning och fattigdom. Indikatorerna förbättras kontinuerligt av undergruppen för indikatorer inom kommittén för socialt skydd. Indikatorerna är en viktig del av den öppna samordningsmetod som används för att övervaka EU-ländernas framsteg när det gäller att motverka fattigdom och social utestängning.

EU-Silc är referenskällan för EU-statistik över inkomst- och levnadsvillkor, särskilt när det gäller indikatorer för social inkludering. I samband med EU 2020-strategin antog Europeiska rådet i juni 2010 ett överordnat mål för social inkludering: att antalet personer som hotas av fattigdom eller social utestängning i EU senast år 2020 ska ha minskat med minst 20 miljoner jämfört med 2008. EU-Silc är den uppgiftskälla som används för att övervaka framstegen för att nå detta EU-mål. Framstegen mäts genom en indikator som kombinerar fattigdomsrisk, allvarlig materiell fattigdom och andelen personer i hushåll med mycket låg arbetsintensitet. Mer information finns i artikeln om personer som riskerar att drabbas av fattigdom eller social utestängning.