BNP och konton för hushållssektorn på regional nivå

This Statistics Explained article is outdated and has been archived - for recent articles on regional GDP see here.

Uppgifter från mars 2012. Senaste uppgifter: Ytterligare information från Eurostat, Viktigaste tabellerna och Databasen..

Bruttonationalprodukt (BNP) är ett viktigt måtten på ekonomisk utveckling och tillväxt: I den första delen av den här artikeln presenteras en regional analys av Europeiska unionens (EU) BNP utifrån BNP per invånare samt hur detta mått har förändrats de senaste åren. Räkenskaper ger viktig information som kan ligga till grund för en regional analys av ekonomin. Denna statistik (som endast finns tillgänglig i löpande priser) används också för fördelningen av utgifter i EU:s sammanhållningspolitik. Alla regioner i EU omfattas av sammanhållningspolitiken, men de flesta strukturfonder är avsedda för Nuts nivå 2-regioner med en BNP per invånare på mindre än 75 % av genomsnittet för EU-27 (beräknat på genomsnittet för en treårsperiod).

I den andra delen av den här artikeln tittar vi närmare på de regionala hushållsinkomsterna (även dessa finns enbart i löpande priser). Detta ger information om primära inkomster (till exempel arbetsinkomst) och disponibel inkomst till följd av statens fördelningspolitik (genom skatter, sociala förmåner och andra transfereringar). Tänk på att uppgifterna om regionala hushållsinkomster gäller 2008 medan analysen av BNP utgår från referensåret 2009.

Karta 1: Bruttonationalprodukt (BNP) per invånare, i köpkraftsstandard (PPS), efter Nuts 2-region, 2009
(% av genomsnittet för EU-27, EU-27=100) – Källa: Eurostat (nama_r_e2gdp)

Karta 2: Bruttonationalprodukt (BNP) per invånare, i köpkraftsstandard (PPS), efter Nuts 3-region, 2009 (1)
(% av genomsnittet för EU-27, EU-27=100) – Källa: Eurostat (nama_r_e3gdp)

Diagram 1: Bruttonationalprodukt (BNP) per invånare, i köpkraftsstandard (PPS), efter Nuts 3-region, 2009 (1)
(% av genomsnittet för EU-27, EU-27=100) – Källa: Eurostat (nama_r_e2gdp)

Karta 3: Förändring i bruttonationalprodukt (BNP) per invånare i köpkraftsstandard (PPS), efter Nuts 2-region, 2000–2009 (1)
(skillnad i procentenheter mellan 2009 och 2000, jämfört med genomsnittet för EU-27) – Källa: Eurostat (nama_r_e2gdp)

Tabell 1: Spridning av BNP, efter Nuts 2-region, 2000 och 2009
(%) – Källa: Eurostat (nama_r_e0digdp), (nama_r_e2gdp) och (demo_r_d3avg)

Karta 4: Primära inkomster för privathushåll per invånare (i PPCS), efter Nuts 2-region, 2008 (1)
(% av genomsnittet för EU-27, EU-27=100) – Källa: Eurostat (nama_r_ehh2inc)

Diagram 2: Privathushållens disponibla inkomster per Nuts 2-region, 2008 (1)
(PPCS per invånare) – Källa: Eurostat (nama_r_ehh2inc)

Viktigaste statistiska resultaten

BNP och hushållens inkomster beräknas först i nationell valuta och konverteras sedan med köpkraftspariteter (PPP) som tar hänsyn till olika prisnivåer i medlemsstaterna och möjliggör en mer rättvisande jämförelse. För BNP används en generell paritet medan det för hushållens inkomster används en specifik köpkraftsparitet för slutliga konsumtionsutgifter.

Med hjälp av köpkraftspariteter (i stället för marknadens växelkurser) omräknas dessa indikatorer till en konstgjord gemensam valuta som kallas köpkraftsstandard (PPS), eller köpkraftskonsumtionsstandard (PPCS) för hushållen. Genom att använda PPS och PPCS går det att göra regionala jämförelser av köpkraften i medlemsstater som använder olika valutor och har olika prisnivåer. Mer information om hur PPP används finns avsnittet om uppgifternas tillgänglighet och källor nedan.

Regional BNP per invånare

Karta 1 visar BNP per invånare i varje Nuts 2-region som procentandelar av genomsnittet i EU-27, vilket var 23 500 PPS i absoluta tal 2009, en minskning från 25 000 PPS 2008. Bland EU:s Nuts 2-regioner varierade BNP per invånare från 6 400 PPS (27 % av genomsnittet för EU-27) i Severozapaden i Bulgarien till 78 000 PPS (332 % av genomsnittet för EU-27) i huvudstadsregionen Inner London i Förenade kungariket. Faktorn mellan denna spridnings två ändpunkter är därmed 12,2:1. Luxemburg (266 % av genomsnittet för EU-27), den belgiska huvudstadsregionen (223 %) och den tyska regionen Hamburg (188 %) kom på andra till fjärde plats bland de regioner som har högst BNP per invånare, följd av de slovakiska, franska och tjeckiska huvudstadsregionerna med 178 %, 177 % respektive 175 % av genomsnittet för EU-27. Många regioner med hög BNP per invånare var huvudstadsregioner eller angränsande regioner – så var fallet i Belgien, Tjeckien, Danmark, Irland, Spanien, Frankrike, Luxemburg (som är en enda region), Nederländerna, Österrike, Slovakien, Finland, Sverige och Förenade kungariket. Dessutom fanns det flera regioner där det genomsnittliga BNP per invånare var mer än 25 % över genomsnittet för EU-27 i södra Tyskland, nära stora städer i västra Tyskland, norra Spanien och Italien, västra Österrike, flera regioner i Nederländerna samt i den belgiska regionen runt Antwerpen, öregionen Åland (Finland) och nordöstra Skottland (Förenade kungariket). De slovakiska och tjeckiska huvudstadsregionerna Praha och Bratislavský kraj var de enda regionerna från de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 eller 2007 som återfanns bland de 39 regioner vars genomsnittliga BNP per invånare var mer än 25 % över genomsnittet för EU-27. Den näst rikaste regionen (enligt detta mått) i de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 eller 2007 låg långt efter: Bucuresti – Ilfov i Rumänien, på 111 % av genomsnittet för EU-27. Den slovenska regionen Zahodna Slovenija och den ungerska regionen Közép-Magyarország var de enda andra regionerna i de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 eller 2007 som hade en genomsnittlig BNP per invånare (i PPS) som var högre än genomsnittet för EU-27.

Sammantaget hade 68 regioner en genomsnittlig BNP per invånare som låg 25 % eller mer under genomsnittet för EU-27. Tjugo regioner var koncentrerade till sex av medlemsstaterna i EU-15: Italien (fem regioner i landet södra delar), Frankrike (fyra utomeuropeiska regioner), Grekland, Portugal (fyra regioner var), Förenade kungariket (två regioner) och Spanien (regionen Extremadura). De återstående 48 regionerna låg i medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 eller 2007. Samtliga dessa tolv medlemsstater hade minst en region under denna nivå, med undantag för Cypern och Malta. Bland dessa regioner fanns 22 regioner där den genomsnittliga BNP per invånare var lägre än hälften av genomsnittet för EU-27. Dessa regioner låg i Bulgarien, Ungern, Polen, Rumänien och Slovakien. Ungefär 38,5 miljoner människor bodde i de 22 regioner som hade en BNP per invånare på högst 50 % av genomsnittet för EU-27, vilket motsvarar 7,7 % av befolkningen i hela EU-27.

En generellt låg genomsnittlig BNP per invånare noterades också i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Kroatien, även om regionen Sjeverozapadna Hrvatska (huvdstadsregionen i Kroatien) hade en nivå på motsvarande 78 % av genomsnittet för EU-27.

I tabell 1 presenteras en analys av den andel av befolkningen som 2009 bodde i regioner med en BNP per invånare (i PPS) på mindre än 75 % av genomsnittet för EU-27 och andelen över 125 % av genomsnittet. Den andel av befolkningen som 2009 bodde i regioner med en BNP per invånare på mindre än 75 % av genomsnittet för EU-27 var 23,3 %, medan den andel som bodde i regioner med mer än 125 % av genomsnittet för EU-27 var 19,0 %. Den andel av befolkningen som låg i mitten (BNP per invånare på mellan 75 % och 125 %) var 57,7 %. I de tre baltiska medlemsstaterna, med en Nuts 2-region var, bor hela befolkningen i regioner med en genomsnittlig BNP per invånare på mindre än 75 % av genomsnittet för EU-27. Detta gällde också för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (också bara en region). I Rumänien, Slovakien, Polen, Tjeckien, Bulgarien, Ungern, Portugal och Slovenien levde mer än halva befolkningen i regioner med en genomsnittlig BNP per invånare på mindre än 75 % av genomsnittet för EU-27. Detta gällde också för Kroatien.

I Luxemburg (en Nuts 2-region) bodde å andra sidan hela befolkningen i en region vars genomsnittliga BNP per invånare var högre än 125 % av genomsnittet för EU-27. I Irland, Nederländerna och Finland bodde mer än halva befolkningen i sådana regioner. I de två ömedlemsstaterna Cypern och Malta (var och en med endast en Nuts 2-region) bodde hela befolkningen i regioner med en medelstor genomsnittlig BNP per invånare (mellan 75 % och 125 % av genomsnittet för EU-27), precis som majoriteten av befolkningen i Förenade kungariket (86,8 %), Frankrike (78,8 %), Sverige (78,5 %), Grekland (78,3 %), Spanien (77,9 %), Tyskland (70,5 %), Danmark (69,7 %), Belgien (64,0 %) och Österrike (60,6 %).

En mer detaljerad regional analys

Karta 1 visar Nuts 2-regioner, som är särskilt viktiga för att bestämma möjligheten att få stöd från strukturfonderna. I karta 2 görs en mer detaljerad analys av de regionala ekonomierna med utgångspunkt i Nuts 3-regioner. Den övergripande analysen liknar av naturliga skäl analysen av Nuts 2-regionerna, men det finns ett antal Nuts 3-regioner som är avvikande jämfört med de högre (Nuts 2) regioner de tillhör. Detta kan ofta bero på pendlingsflöden in i centrala Nuts 3-regioner från angränsande områden, vilket leder till en koncentration av ekonomisk verksamhet i de mest tätbebyggda områdena. I den bulgariska Nuts 2-huvudstadsregionen Yugozapaden var den genomsnittliga BNP per invånare (i PPS) 75 % av genomsnittet för EU-27, men på den mer detaljerade Nuts 3-nivån hade regionen Sofia (stolitsa) ett värde på 104,3 % för denna indikator medan de andra fyra Nuts 3-regionerna hade värden på mindre än 50 %. En liknande situation uppstod i den polska Nuts 2-huvudstadsregionen Mazowieckie där Nuts 3-regionerna Ostrolecko-siedlecki och Radomski hade en genomsnittlig BNP per invånare (i PPS) på mindre än hälften av genomsnittet för Mazowieckie, vars värden drogs upp av en relativt hög nivå för Nuts 3-regionen Miasto Warszawa.

I den tyska regionen Oberbayern (Nuts 2) var spridningen mellan Nuts 3-regionerna mycket stor för de värden som rapporterats för denna indikator: Fürstenfeldbruck hade en genomsnittlig BNP per invånare (i PPS) på 79,6 % av genomsnittet för EU-27, medan motsvarande värde för München Landkreis var 330,2 %. I Rheinhessen-Pfalz (Nuts 2) noterade Nuts 3-regionen Südwestpfalz en genomsnittlig BNP per invånare (i PPS) på 52,3 % av genomsnittet för EU-27, medan Ludwigshafen am Rhein (Kreisfreie Stadt) hade ett värde på 215,3 %. De tyska Nuts 3-regionerna Regensburg, Schweinfurt, Wolfsburg, Düsseldorf och Koblenz (samtliga Kreisfreie Städte) hade en genomsnittlig BNP per invånare som var mer än dubbelt så hög som genomsnittet för de Nuts 2-regioner de ingick i, det vill säga Oberpfalz, Unterfranken, Braunschweig, Düsseldorf respektive Koblenz. På liknande sätt hade Nuts 3-regionen Oost-Groningen i Nederländerna en genomsnittlig BNP per invånare (i PPS) på 72,8 % av genomsnittet för EU-27, vilket var mindre än hälften av den nivå (170 %) som noterats för Groningen (Nuts 2) som helhet.

Stora regionala skillnader inom länder

Karta 2 innehåller flera exempel på stora skillnader i BNP per invånare mellan Nuts 3-regioner inom samma Nuts 2-region. I diagram 1 visas de stora regionala skillnaderna inom länder i stort. Observera att Cypern och Luxemburg endast består av en region på Nuts 3-nivå.

Under 2009 var den högsta genomsnittliga BNP per invånare mindre än dubbelt så stor som den lägsta nivån i Danmark, Malta och Sverige. Som framgår av diagram 1 var skillnaden större i de andra länderna, med en faktor på mer än 5:1 i Tyskland, Frankrike, Polen och Rumänien och en faktor på 10,5:1 i Förenade kungariket.

I många medlemsstater hade huvudstadsregionen (på Nuts 3-nivå) högst BNP per invånare (i PPS): Detta var fallet i Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Danmark, Estland, Irland, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Portugal, Slovenien, Slovakien, Sverige och Förenade kungariket (observera att Förenade kungarikets huvudstadsområde består av två Nuts 3-regioner), samt i Kroatien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Huvudstadsregionen i sig hade högst genomsnittlig BNP per invånare i alla medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 eller 2007 utom Rumänien, där den högsta nivån fanns i den region som omger huvudstadsregionen. En liknande situation finns i Frankrike, där den Nuts 3-region som har högst genomsnittlig BNP per invånare var en region som angränsade till huvudstadsregionen. Tyskland var den enda medlemsstat där huvudstadsregionen på Nuts 3-nivå hade en genomsnittlig BNP per invånare som låg under det nationella genomsnittet.

Konvergens

Karta 3 visar förändringen i BNP per invånare mellan 2000 och 2009 jämfört med genomsnittet för EU-27 (uttryckt i procentandelar av genomsnittet för EU-27). Det bör påpekas att den undersökta perioden omfattar flera år där EU som helhet hade en förhållandevis stor tillväxt, följd av den begynnande finansiella och ekonomiska krisen. Eftersom analysen bygger på en jämförelse med EU-genomsnittet kan ett negativt värde för en enskild region dessutom ändå återspegla en faktiskt tillväxt, även om den varit lägre än genomsnittet för EU-27, där tillväxten (i löpande priser) var 23,0 % under den här perioden. Analysen är en jämförelse av läget för två år och återspeglar inte rörelserna under enskilda år mellan periodens början och slut. I stället återspeglas det övergripande resultatet för dessa år tillsammans. Detta övergripande resultat kan omfatta perioder när förändringstakten för BNP per invånare i en region var positiv (konjunkturuppgång), kombinerade med perioder med negativ förändring (konjunkturnedgång).

Regioner med en förhållandevis snabb tillväxt, där BNP per invånare ökade med mer än 10 procentenheter jämfört med genomsnittet för EU-27, markeras i den mörkaste nyansen av lila. Regioner med lägre tillväxttakt, eller till och med tillbakagång (regioner med en minskning på mer än 10 procentenheter av BNP per invånare jämfört med genomsnittet för EU-27), markeras med den ljusaste nyansen av lila.

Flera huvudstadsregioner noterade stora ökningar, särskilt bland de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 eller 2007. Den högsta tillväxten i förhållande till genomsnittet för EU-27 noterades i huvudstadsregionerna i Slovakien (+69 procentenheter), Rumänien (+55), Bulgarien (+38) och Tjeckien (+36). Därefter kom huvudstadsregionerna i Grekland (+29) och Förenade kungariket (+28). Huvudstadsregionerna kom också på första och andra plats i den andra delen av intervallet, där den belgiska huvudstadsregionen (Région de Bruxelles-Capitale/Brussels Hoofdstedelijk Gewest) hade en minskning på 33 procentenheter i förhållande till genomsnittet för EU-27, följd av den österrikiska regionen Wien (-25 procentenheter).

Kartan visar att detta mått på ekonomiskt resultat var högre än genomsnittet för EU-27 i EU:s sydvästra och östra ytterområden, särskilt i regionerna i de baltiska medlemsstaterna, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Grekland och Cypern i öst, och Spanien i väst. Utöver Spanien och Grekland återfanns Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Finland och Förenade kungariket bland de medlemsstater i EU-15 som hade en region med en tillväxt på mer än 10 procentenheter jämfört med genomsnittet för EU-27.

I Bulgarien, Tjeckien, Polen, Rumänien, Slovenien och Slovakien hade alla regioner en tillväxt i BNP per invånare (i PPS) mellan 2000 och 2009 som var större än den genomsnittliga tillväxten för EU-27. Detta var också fallet i de baltiska medlemsstaterna, Cypern och Luxemburg, som samtliga består av endast en region på Nuts 2-nivå.

Däremot hade alla regioner i Danmark, Irland, Italien, Österrike och Sverige en lägre ökning i BNP per invånare (i PPS) än den genomsnittliga tillväxten för EU-27. Detta gällde även i Malta (som utgörs av endast en region). BNP per invånare minskade med 10 procentenheter eller mer jämfört med genomsnittet för EU-27 i 53 regioner. Ingen av dessa regioner låg i medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 eller 2007. Dessa regioner låg framför allt i Förenade kungariket (16 regioner), Frankrike och Italien (11 regioner vardera), medan det fanns fyra sådana regioner i Sverige, tre vardera i Belgien och Tyskland och en vardera i Danmark, Grekland, Spanien, Nederländerna och Österrike.

Generellt ökad konvergens inom EU

Den regionala konvergensen i BNP per invånare (i PPS) kan bedömas på olika sätt. Den enklaste metoden är att mäta förhållandet mellan de högsta och de lägsta värdena. Enligt denna metod minskade klyftan mellan regionerna i EU-27 från en faktor på 17,1 2000 till 12,2 2009, framför allt tack vare en snabbare tillväxt i Bulgarien och Rumänien. Med denna metod tittar man dock enbart på värdena i ändpunkterna och tar inte hänsyn till den stora majoriteten av regioner. Med en indikator för spridningen av regional BNP får man en mer omfattande värdering av den regionala konvergensen. Läs mer om beräkningsmetoden under rubriken Uppgifternas tillgänglighet och källor. I detta mått tar man hänsyn till hur BNP per invånare i varje Nuts 2-region avviker från det nationella genomsnittet, viktat efter regional befolkning. I tabell 1 görs en jämförelse mellan de nationella spridningsvärdena (sammanställda ur uppgifter från Nuts 2-nivå) för 2000 och 2009. År 2009 hade majoriteten av medlemsstaterna i EU-15 en lägre spridningsnivå än de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 eller 2007, även om detta inte var fallet för Slovenien och Polen. Dessutom ökade spridningen i allmänhet mellan 2000 och 2009 i de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 eller 2007. Den allra största ökningen noterades i Bulgarien, medan de minsta ökningarna skedde i Slovenien och Polen. Det verkar alltså som om den ekonomiska upphämtning som pågår i många av de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 eller 2007 har åtföljts av ökande regionala skillnader.

Bilden är mer blandad i medlemsstaterna i EU-15. I Grekland ökade spridningen avsevärt, medan ökningarna var mindre uttalade i Sverige, Förenade kungariket, Frankrike, Irland och Portugal. Mellan 2000 och 2009 minskade spridningen i Österrike (beräkningar från Eurostat), Finland, Spanien, Italien (också beräkningar från Eurostat), Tyskland, Belgien och Danmark, medan den var oförändrad (och låg) i Nederländerna.

Sammantaget uppvägdes den ökande spridningen inom vissa medlemsstater av den ökande konvergensen inom flera medlemsstater i EU-15 och en ökande konvergens mellan medlemsstaterna. Eurostats beräkningar tyder därför på att den regionala konvergensen ökade för EU-27 i sin helhet.

En jämförelse av uppgifterna för 2000 och 2009 visar att sex regioner lyckades ta sig över det tröskelvärde på 75 % som används för strukturfonderna under den här perioden och hamnade på 75 % eller mer: Yugozapaden (Bulgarien), Voreio Aigaio (Grekland), Andalucía (Spanien), Mazowieckie (Polen), Região Autónoma dos Açores (Portugal) och Bucuresti – Ilfov (Rumänien). Dessa regioner hade sammanlagt 18,2 miljoner invånare 2009, eller ca 3,6 % av befolkningen i EU-27. Samtidigt föll dock BNP per invånare (i PPS) i regionen West Wales och The Valleys (Förenade kungariket) från 75 % av genomsnittet för EU-27 och hamnade under detta tröskelvärde, och i den syditalienska regionen Puglia föll denna indikator från ett värde på över 75 % av genomsnittet för EU-27 till en nivå under tröskelvärdet.

Privathushållens inkomster: resultaten 2008

I marknadsekonomier med statliga omfördelningsmekanismer gör man åtskillnad mellan två etapper i inkomstfördelningen. Med primär fördelning avses privathushållens inkomster som genereras direkt från marknadstransaktioner, det vill säga köp och försäljning av produktionsfaktorer och varor. Detta omfattar framför allt inkomsterna från förvärvsarbete och egenföretagande samt inkomster i form av räntor, utdelningar och hyror. Dröjsmålsränta och hyra bokförs som minusposter och saldot för dessa transaktioner kallas för hushållens primära inkomster.

Det andra begreppet är disponibel inkomst, som härleds ur de primära inkomsterna genom att alla sociala förmåner och monetära transfereringar (från den statliga omfördelningen) och inkomst- och förmögenhetsskatt dras av tillsammans med sociala avgifter och liknande transfereringar. Den disponibla inkomsten motsvarar alltså vad människor ”har på fickan” och kan göra av med eller spara.

I karta 4 ges en översikt över primära inkomster per invånare i Nuts 2-regionerna för 24 medlemsstater. Till skillnad från BNP finns det inga inkomstuppgifter tillgängliga på Nuts 3-nivå. Den primära inkomsten per invånare i EU-27 var 17 200 PPCS 2008. Den primära inkomsten varierade från ett högsta värde på 36 800 PPCS per invånare i Inner London (Förenade kungariket) ner till 3 600 PPCS i Severozapaden (Bulgarien), det vill säga med en faktor på 10,2:1.

Det som framför allt framträder av karta 4 är den förhållandevis höga inkomstnivån per invånare i regioner omkring huvudstäder. Den högsta inkomsten per invånare i Tjeckien, Danmark, Irland, Grekland, Frankrike, Ungern, Polen, Portugal, Rumänien, Slovenien, Slovakien, Sverige och Förenade kungariket noterades i den Nuts 2-region som omfattade huvudstaden. Lägg märke till att sex andra medlemsstater inte har någon regional fördelning tillgänglig för Nuts 2-regioner. Lisboa (Portugal) och Berlin (Tyskland) var de enda regioner i EU-15 som omfattar huvudstäder som rapporterade en primär inkomst per invånare som var lägre än genomsnittet för EU-27, medan Bratislavský kraj (Slovakien) var den enda huvudstadsregion bland de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 eller 2007 som rapporterade en primär inkomst per invånare som låg över genomsnittet för EU-27.

Av de 51 Nuts 2-regioner som rapporterade en primär inkomst per invånare som var mer än 25 % högre än genomsnittet för EU-27 2008 låg 19 i Tyskland, sju vardera i Italien och Förenade kungariket, sex i Österrike, fyra i Belgien, tre vardera i Spanien och Nederländerna och en vardera i Frankrike och Sverige. Centrum med höga genomsnittliga inkomster per invånare fanns i hela Österrike, södra England och nordöstra Skottland i Förenade kungariket samt i nordöstra Spanien. Dessutom förekom en tydlig nord-sydlig uppdelning i Italien (högre inkomster i norr) och en öst-västlig uppdelning i Tyskland och Nederländerna (högre inkomster i väster).

Det fanns 28 Nuts 2-regions med en primär inkomst per invånare på 50 % eller mindre av genomsnittet för EU-27. Alla dessa regioner låg i de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 eller 2007 – tio i Polen, sju i Rumänien (alla regioner utom huvudstadsregionen Bucuresti – Ilfov), sex i Bulgarien (samtliga regioner i Bulgarien), fyra i Ungern och en i Slovakien.

Den primära inkomsten i EU-27 minskade med 13,3 % till följd av statliga interventioner (omfördelning), vilket ledde till en genomsnittlig disponibel inkomst på 14 900 PPCS per invånare 2008. Inner London (26 600 PPCS per invånare) hade den högsta disponibla inkomsten per invånare (precis som den primära inkomsten), medan Severozapaden (Bulgarien) hade den lägsta nivån (3 800 PPCS). Förhållandet mellan de högsta och lägsta regionala nivåerna var 6,9:1 (jämfört med 10,2:1 för primär inkomst).

En jämförelse mellan primär inkomst och disponibel inkomst visar vilken utjämnande effekt den statliga fördelningspolitiken i allmänhet har. Omfördelningen ledde till betydligt högre relativa inkomster i södra Italien, västra Spanien och västra Förenade kungariket samt i de östra regionerna i Bulgarien, Tyskland, Ungern, Polen och Rumänien. Trots att de flesta Nuts 2-regioner rapporterade att den disponibla inkomsten per invånare var lägre än den primära inkomsten per invånare fanns det 30 regioner som fick sociala förmåner och andra transfereringar i sådan omfattning att deras disponibla inkomst per invånare blev högre. Sju av dessa regioner låg i Polen, fem vardera i Portugal och Rumänien, fyra vardera i Grekland och Förenade kungariket, tre i Bulgarien och en var i Tyskland och Italien.

Figur 2 visar variationen i disponibel inkomst per invånare i EU-medlemsstaterna 2008 och Norge 2007. De flesta huvudstadsregioner hade den högsta nivån disponibel inkomst per invånare av regionerna i sitt land. Detta var fallet för 14 av de 21 medlemsstater som har mer än en Nuts 2-region. Bland de återstående sju medlemsstaterna med flera regioner (Belgien, Tyskland, Spanien, Italien, Nederländerna, Österrike och Finland), var den disponibla inkomsten per invånare för huvudstadsregionen i allmänhet högre än det nationella genomsnittet. Detta var dock inte fallet för Région de Bruxelles-Capitale/Brussels Hoofdstedelijk Gewest (Belgien) och Berlin (Tyskland).

Den disponibla inkomsten per invånare var 2,5 gånger så hög i Bucuresti – Ilfov som i regionen Nord-Est i Rumänien, vilket var den största skillnaden mellan regioner inom samma land. Det fanns också ganska stor spridning i den disponibla inkomsten per invånare mellan regionerna med högst och lägst värde i Frankrike, Grekland, Förenade kungariket och Slovakien. I andra ändan av spektrumet var den disponibla inkomsten per invånare ganska homogen i Danmark (där den största genomsnittliga regionala inkomsten för 1,08 gånger högre än den lägsta), Österrike (1,09), Slovenien (1,16) och Irland.

Uppgifternas tillgänglighet och källor

Metoden för regionala räkenskaper i EU fastställs i det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet (ESA). ESA95 stämmer helt och hållet överens med de globala riktlinjerna för nationalräkenskaper, 1993 års system för nationalräkenskaper (1993 SNA). Efter ett internationellt avtal om en uppdaterad version av SNA 2008 håller ESA också på att revideras.

BNP är det centrala måttet för nationalräkenskaper och sammanfattar det ekonomiska läget för ett land eller en region. Den kan beräknas med olika metoder: produktionsmetoden, utgiftsmetoden och inkomstmetoden.

Regionala uppgifter om privathushållens inkomstkategorier samlas in för regionalräkenskaperna på Nuts 2-nivå. Uppgifterna om privathushållens inkomster för 2008 i Bulgarien (och därmed också för EU-27) är uppskattningar.

Jämförelser mellan den plats där människor arbetar och den plats där de bor

Det går att göra en regional jämförelse av den ekonomiska produktionsnivån genom att jämföra regional BNP med befolkningen i den berörda regionen. Det är då det blir viktigt att skilja mellan arbetsplats och bosättningsplats. BNP mäter den ekonomiska produktionen inom nationella eller regionala gränser, oavsett om den kan hänföras till arbetstagare som bor i området eller ej. Regional BNP per invånare bygger alltså på en täljare som återspeglar arbetsplatsen (den BNP som produceras i regionen), som divideras med en nämnare vars värde avspeglar bosättningsorten (den befolkning som bor i regionen). Denna nackdel är särskilt relevant när det finns stora nettoinflöden av pendlare in i eller ut ur en region. Områden som utmärks av ett stort inflöde av pendlare har ofta en extremt hög regional BNP per invånare (jämfört med omgivande regioner). Detta gäller framför allt ekonomiska centrum som regionerna London (Förenade kungariket), Wien (Österrike), Hamburg (Tyskland), Praha (Tjeckien) eller Luxemburg. Detta innebär att en hög BNP per invånare som registreras för vissa regioner med nettoinflöden av pendlare inte nödvändigtvis innebär motsvarande höga inkomster för de som bor i samma region.

Privathushållens inkomster avspeglar däremot inkomsterna för dem som är bosatta i en region, oavsett om de baseras på primära eller disponibla inkomster. Privathushållens inkomster kan därför jämföras direkt med den bosatta befolkningen i samma region. Utöver pendlingsflöden kan även andra faktorer leda till att den regionala inkomstfördelningen inte motsvarar BNP-fördelningen. Det kan t.ex. vara hyror, räntor eller utdelningar som invånarna i en viss region tar emot, men som betalas av invånarna i andra regioner.

Köpkraftspariteter

Regional BNP beräknas i den lokala valutan i den berörda regionen (och därmed också i landet). BNP kan konverteras till en gemensam valuta, t.ex. euro eller dollar, för att underlätta jämförelser.

Växelkurser avspeglar många faktorer som berör tillgång och efterfrågan på valutamarknader, t.ex. internationell handel, inflationsprognoser och räntedifferenser. Växelkurserna avspeglar dock inte alla skillnader i prisnivåer mellan länderna. För att kompensera för detta kan BNP konverteras med hjälp av konverteringsfaktorer som kallas köpkraftspariteter (PPP) till en konstruerad gemensam valuta som kallas köpkraftsstandard (PPS). Den gör det lättare att jämföra köpkraften hos olika nationella valutor. Även inom en valutaunion som euroområdet fortsätter den gemensamma valutan att visa olika köpkraft för olika länder beroende på de nationella prisnivåerna. I stora drag tenderar användningen av PPS-serien i stället för den eurobaserade serien att få en utjämnande effekt eftersom regioner med mycket hög BNP per invånare också tenderar att ha höga prisnivåer (levnadskostnaderna i centrala Paris eller London är t.ex. generellt högre än levnadskostnaderna i landsbygdsområden i Frankrike eller Förenade kungariket).

Beräkningar av BNP per invånare som utgår från PPS-serien i stället för euroserien kan ge stora skillnader i rangordningen av regionerna. År 2009 hade den svenska regionen Östra Mellansverige en BNP per invånare på 26 600 euro, vilket att den rangordnades högre än den italienska regionen Marche, med 25 600 euro. Räknat i PPS rangordnades Marche med sina 24 600 PPS per invånare dock högre än Östra Mellansverige som fick 23 800 PPS.

Spridningen av regional BNP per invånare

Sedan 2007 har Eurostat beräknat en härledd indikator som sammanfattar skillnaderna i BNP per invånare mellan regioner i samma land. Spridningen D av regional BNP för Nuts 2-regioner definieras som summan av skillnaderna i absoluta tal mellan regional och nationell BNP per invånare, viktade efter andel av befolkningsmängden, och den uttrycks i procent av nationell BNP per invånare:

Dispersion of regional GDP per inhabitant RYB2012.png

I ovanstående ekvation är

y_i regional BNP per invånare i region i,
Y det nationella genomsnittet av BNP per invånare,
p_i befolkningen i region i,
P befolkningen i landet, och
n antalet regioner i landet.

Värdet på spridningen av BNP är noll om BNP per invånare är identiskt i samtliga regioner i landet och visar, allt annat lika, en ökning om skillnaderna i BNP per invånare mellan regionerna ökar. Ett värde på 30 % betyder därför att BNP i alla regioner, viktade efter befolkningsandel, i ett givet land skiljer sig från det nationella värdet med i genomsnitt 30 %.

Sammanhang

Ekonomisk utveckling beskrivs ofta i termer av BNP, som i regionala sammanhang kan användas för att mäta makroekonomisk verksamhet och tillväxt och även bilda utgångspunkt för jämförelser mellan regioner. BNP är också en viktig indikator ur politiskt perspektiv eftersom den är avgörande för att fastställa hur mycket varje medlemsstat bör bidra med till EU:s budget och genomsnittet av BNP under tre år används för att fastställa vilka regioner som ska ha rätt till stöd från EU:s strukturfondsprogram.

BNP har också kommit att betraktas som en standardindikator för övergripande levnadsstandard. Dess utformning och syfte gör dock att den inte är en lämplig referens för alla politiska debatter oavsett inriktning. BNP mäter till exempel inte miljömässig hållbarhet eller social integrering och man måste ta hänsyn till dessa begränsningar när BNP används i analyser. Man börjar alltmer inse att BNP inte bör användas som enda mått för ekonomiska, sociala och miljömässiga prioriteringar.

Det har tagits flera internationella initiativ i den här frågan och i augusti 2009 antog Europeiska kommissionen ett meddelande med titeln ‘Bortom BNP: att mäta framsteg i en föränderlig värld’ (KOM(2009) 433 slutlig) där en rad olika åtgärder för att förbättra och komplettera BNP-åtgärderna behandlades. Europeiska kommissionen konstaterade att det fanns goda skäl att komplettera BNP med statistik över andra ekonomiska, sociala och miljömässiga frågor som är avgörande för människors välbefinnande. I meddelandet föreslogs fem åtgärder för att kunna mäta utvecklingen bättre i en föränderlig värld:

Åtgärd 1: Att komplettera BNP med indikatorer avseende miljö och samhälle (ett övergripande miljöindex, livskvalitet och välbefinnande).
Åtgärd 2: Beslutsunderlag i nästintill realtid (aktuellare miljö- och samhällsindikatorer).
Åtgärd 3: Tillförlitligare rapportering om fördelnings- och jämlikhetsfrågor.
Åtgärd 4: Utveckling av en EU-resultattavla för hållbar utveckling (samordnas av generaldirektoratet för miljö).
Åtgärd 5: Utvidgade nationalräkenskaper som också omfattar frågor om miljö och samhälle.