Archive:Statistik över den offentliga sektorns finanser

Uppgifter från 23 april 2014. Senaste uppgifter: Ytterligare information från Eurostat, Viktigaste tabellerna och Databasen. Planerad uppdatering av artikel: November 2014.

Diagram 1: Saldot i de offentliga finanserna, 2012 och 2013 (1)
(den konsoliderade offentliga sektorns nettoupplåning eller nettoutlåning, i % av BNP) – Källa: Eurostat (tec00127)

Tabell 1: Saldon och skuldsättning i de offentliga finanserna, 2010–2013 (1)
(i % av BNP) – Källa: Eurostat (tec00127) och (tsdde410)

Diagram 2: Skuldsättning i de offentliga finanserna, 2012 och 2013 (1)
(den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuldsättning, i % av BNP) – Källa: Eurostat (tsdde410)

Diagram 3: Utveckling av totala utgifter och inkomster, 2003–2013 (1)
(i % av BNP) – Källa: Eurostat (gov_a_main)

Diagram 4: Utveckling av totala utgifter och inkomster, 2003–2013 (1)
(1 000 miljoner euro) – Källa: Eurostat (gov_a_main)

Diagram 5: Den offentliga sektorns inkomster och utgifter, 2013 (1)
(% av BNP) – Källa: Eurostat (gov_a_main)

Diagram 6: De totala inkomsternas sammansättning, 2013 (1)
(% av totala inkomster) – Källa: Eurostat (gov_a_main)

Diagram 7: Viktigaste komponenterna i den offentliga sektorns inkomster, 2013 (1)
(% av totala inkomster) – Källa: Eurostat (gov_a_main)

Diagram 8: De totala utgifternas sammansättning, 2013 (1)
(% av totala utgifter) – Källa: Eurostat (gov_a_main)

Diagram 9: Viktigaste komponenterna i den offentliga sektorns utgifter, 2013 (1)
(% av totala utgifter) – Källa: Eurostat (gov_a_main)

Diagram 10: Ändamålsindelningen av den offentliga sektorns utgifter (Cofog) 2012(1)
(i % av BNP) – Källa Eurostat (gov_a_exp)

Diagram 11: Huvudkategorier för skatter och sociala avgifter, EU-27, 2003–2013 (1)
(i % av BNP) – Källa: Eurostat (gov_a_main)

Diagram 12: Huvudkategorier för skatter och sociala avgifter, 2013 (1)
(i % av BNP) – Källa: Eurostat (gov_a_main)

I denna artikel analyseras hur viktiga indikatorer för de offentliga finanserna har utvecklats i Europeiska unionen (EU) och euroområdet (EA-18). De indikatorer som ingår i analysen är statliga (offentliga) underskott i de offentliga finanserna , bruttoskuldsättning, inkomster och utgifter i de offentliga finanserna samt skatter och sociala avgifter, som är statens största inkomstkälla.

Dessa indikatorer är centrala när man fastställer hur sund ett EU-lands ekonomi är. Enligt villkoren i EU:s stabilitets- och tillväxtpakt har medlemsländerna förbundit sig att hålla sina underskott och skulder under vissa gränser. Det offentliga underskottet får inte vara högre än –3 % av bruttonationalprodukten (BNP) och skuldsättningen får inte vara högre än 60 % av BNP. Om en medlemsstat inte respekterar dessa gränser inleds det så kallade förfarandet vid alltför stora underskott. Det omfattar flera steg – däribland böter – för att få de berörda länderna att vidta lämpliga åtgärder för att korrigera situationen. Samma underskotts- och skuldsättningsgränser är också kriterier som måste uppfyllas för Ekonomiska och monetära unionen (EMU) och således för att gå med i euroområdet. Under den senaste översynen av de integrerade riktlinjerna för den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken (som genomfördes som ett led i Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla) infördes en ny riktlinje för att garantera de offentliga finansernas kvalitet och hållbarhet.

Viktigaste statistiska resultaten

Under 2013 minskade det offentliga underskottet (den konsoliderade offentliga sektorns nettoinlåning som andel av BNP) både i EU-28 och euroområdet (EA-18) jämfört med 2012, samtidigt som den offentliga sektorns skuldsättning ökade.

Den offentliga sektorns underskott

I EU-28 minskade den offentliga sektorns underskott i förhållande till BNP från −3,9 % år 2012 till −3,3 % år 2013, och i euroområdet (EA-18) minskade det från −3,7 % till −3 %. Luxemburg hade ett litet överskott under 2013 medan Tyskland var nära att uppnå jämvikt. I 16 EU-medlemsstater – Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Danmark, Estland, Italien, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Nederländerna, Österrike, Rumänien, Slovakien, Finland och Sverige var underskottet under 2013 mindre än −3 % av BNP (se diagram 1).

I 10 EU-medlemsstater var underskottet större än −3 % av BNP under 2013. De största statliga underskotten (i procent av BNP) rapporterades av Slovenien (−14,7 %), Grekland (−12,7 %), Irland (−7,2 %) och Spanien (−7,1 %). Alla 10 medlemsstater med större underskott än −3 % av BNP hade också rapporterat större underskott än −3,0 % för vart och ett av de tre föregående åren och därmed för hela den rapporteringsperiod som visas i tabell 1.

I 17 medlemsstater minskade den offentliga sektorns underskott (i förhållande till BNP) under 2013 jämfört med 2012. Två medlemsstater – Estland och Italien – rapporterade samma underskott 2013 och 2012. Luxemburg övergick från jämvikt till ett litet överskott. Tyskland övergick från ett litet överskott under 2012 till jämvikt under 2013. I de återstående 7 EU-medlemsstaterna var underskotten högre 2013 än 2012.

Den offentliga sektorns skuldsättning

I EU-28 minskade den offentliga sektorns skuldsättning i förhållande till BNP från 85,2 % år 2012 till 87,1 % år 2013, och i euroområdet (EA-18) minskade det från 90,7 % till 92,6 %. Totalt 16 EU-medlemsstater rapporterade en skuldsättning över 60 % av BNP under 2013. Vid slutet av 2013 rapporterades lägst skuldsättning i förhållande till BNP i Estland (10 %), Bulgarien (18,9 %) och Luxemburg (23,1 %) – se diagram 2.

År 2013 ökade den offentliga sektorns skuldsättning i förhållande till BNP för 22 EU-medlemsstater jämfört med 2012. För 6 medlemsstater, Tjeckien, Danmark, Tyskland, Lettland, Litauen och Ungern, minskade skuldsättningen. De största ökningarna av skuldsättningen från 2012 till 2013 skedde i Slovenien (17,3 procentenheter), Grekland (17,9 procentenheter) och Cypern (25,1 procentenheter).

Den offentliga sektorns inkomster och utgifter

Den offentliga sektorns betydelse i ekonomin kan mätas i totala offentliga inkomster och utgifter som procentandel av BNP. I EU-28 uppgick den offentliga sektorns totala inkomster under 2013 till 45,7 % av BNP (en ökning från 45,4 % av BNP 2012) medan utgifterna uppgick till 49 % av BNP (en minskning från 49,3 % 2012). I euroområdet (EA-18) uppgick den offentliga sektorns totala utgifter till 49,7 % av BNP 2012 och de totala inkomsterna till 46,7 % av BNP – se diagram 3.

I absoluta termer ökade den offentliga sektorns utgifter stadigt under perioden 2003–2013 både i EU och euroområdet (se diagram 4). Det var endast från 2010 till 2011 som den offentliga sektorns utgifter minskade något i absoluta termer, både i EU och euroområdet. Inkomsterna ökade också stadigt fram till 2008 både i EU och euroområdet. Därefter minskade de under 2009, för att sedan öka igen från och med 2010. Under 2011 var de totala inkomsterna högre än före krisen i både EU och euroområdet.

Den offentliga sektorns utgifter och inkomster varierar betydligt mellan EU-länderna (se diagram 5). Under 2013 var Finland, Danmark, Frankrike, Belgien, Sverige, Grekland, Slovenien och Österrike i EU samt Norge i Eftanågra av de länder som hade de högsta nivåerna av kombinerade utgifter och inkomster för den offentliga sektorn i förhållande till BNP (över 100 %). De särskilt höga utgifterna som den offentliga sektorn i Grekland och Slovenien hade berodde till stor del på de insatser som gjorts för att stödja finansinstituten. 8 medlemsstater – Litauen, Rumänien, Lettland, Slovakien, Bulgarien, Estland, Irland och Polen – rapporterade förhållandevis låga kombinerade utgifter och inkomster (mindre än 80 % av BNP) medan Schweiz rapporterade den lägsta andelen bland Eftaländerna.

De viktigaste komponenterna i den offentliga sektorns totala inkomster inom EU-27 är skatter och sociala avgifter (se diagram 6). År 2013 utgjorde skatter 58,7 % av de totala inkomsterna i EU-28 och 55,7 % i euroområdet (EA-18), medan de sociala avgifterna uppgick till 30,7 % av de totala inkomsterna i EU-28 och 34,1 % i euroområdet (EA-18). Om man analyserar varje EU-land för sig varierar den relativa vikten av de olika inkomstkategorierna stort. Skatter utgjorde till exempel mindre än 50 % av den offentliga sektorns inkomster i Slovakien, Tjeckien, Nederländerna, Grekland och Litauen under 2013, men 86,5 % av den offentliga sektorns inkomster i Danmark (se diagram 7).

Den största andelen av de 28 EU-ländernas offentliga utgifter 2013 utgjordes av omfördelning av inkomster i form av sociala transfereringar, kontant eller in natura (se diagrammen 8 och 9). Sociala transfereringar utgjorde 44,4 % av de totala utgifterna i EU-28 och 47,7 % i euroområdet (EA-18). Löner och kollektiva avgifter stod för 21,6 % av den offentliga sektorns totala utgifter i EU-28 och 21 % i euroområdet (EA-18). Utbetalda kapitalinkomster – av vilka den absolut största delen är räntebetalningar – utgjorde 5,7 % av den offentliga sektorns totala utgifter i EU-28 och 5,8 % i euroområdet (EA-18).

Offentliga utgifter kan analyseras mer i detalj genom ändamålsindelningen av den offentliga sektorns utgifter (Cofog) – se diagram 10. År 2012 utgjorde utgifter för socialt skydd den största andelen av de offentliga utgifterna i samtliga EU-medlemsstater (med undantag för Cypern där utgifterna för allmänna offentliga tjänster var lika stora), med ett genomsnitt på 19,9 % av BNP i EU-28. Utgifterna inom kategorin ”socialt skydd” sträckte sig från 25,2 % av BNP i Danmark, 24,8 % i Finland och 24,4 % i Frankrike, till 11,3 % i Lettland och 11,2 % i Island. De följande Cofog-kategorierna, räknat i relativ betydelse inom EU-28, var hälso- och sjukvård (7,3 % av BNP), allmänna offentliga tjänster (6,7 %) och utbildning (5,3 %). Utgifterna för näringslivsfrågor i EU-28 uppgick till 4,1 % av BNP 2012, medan mindre än 2 % av BNP avsattes för var och en av funktionerna försvar, samhällsskydd och rättsskipning, miljöskydd, bostadsförsörjning och samhällsutveckling samt fritidsverksamhet eller religion och kultur (alla dessa poster grupperas tillsammans under rubriken ”Övriga” i diagram 10).

De största offentliga inkomsterna är löpande inkomst- och förmögenhetsskatter osv., produktions- och importskatter och sociala avgifter. Kapitalskatter utgjorde endast 0,3 % av BNP i EU-28 under 2013. Inkomsterna från sociala avgifter ökade i relativ betydelse i EU-28 under perioden 2007–2009, men detta mönster bröts under 2010 och de sociala avgifterna förblev därefter nästan helt stabila från 2010 till 2013 (14 % av BNP 2012 och 2013 samt 13,9 % av BNP år 2010 och 2011). Den relativa betydelsen av löpande inkomst- och förmögenhetsskatter osv. minskade från 13,6 % under 2007 till 12,3 % under 2010, för att sedan öka till 13,2 % av BNP under 2013. Produktions- och importskatter ökade från den lägsta nivån 12,7 % 2009 till 13,4 % av BNP under 2013 (se diagram 11).

Skatteinkomsternas sammansättning varierade kraftigt mellan EU-länderna under 2013 (se diagram 12). Som väntat tenderade de länder som rapporterade förhållandevis höga utgiftsnivåer också vara de som hade de största skattehöjningarna (som andel av BNP). Exempelvis var det Danmark, Frankrike och Belgien som hade de högsta inkomsterna från de viktigaste kategorierna av skatter och sociala avgifter under 2013, med 50,2 % respektive 47,5 % och 47,3 %. Dessa inkomsters andel av BNP var mindre än 30 % i fyra av EU-medlemsstaterna: Litauen, som med 27,3 % av BNP hade den lägsta andelen, samt Rumänien, Lettland och Bulgarien. Även Schweiz rapporterade en andel under 30 %.

Uppgifternas tillgänglighet och källor

Enligt förfarandet vid alltför stora underskott ska EU-länderna lämna statistik om offentliga underskott och offentlig skuldsättning till Europeiska kommissionen senast den 1 april och den 1 oktober varje år. Dessutom samlar Eurostat in mer detaljerade uppgifter om offentliga finanser inom ramen för ESA transmission programme (på engelska) dvs. programmet för rapportering av nationalräkenskapsdata. De viktigaste aggregaten som samlas in för den offentliga sektorn lämnas till Eurostat två gånger om året, medan statistiken om ändamålsindelningen av den offentliga sektorns utgifter (Cofog) och detaljerade uppgifter om inkomster från sociala avgifter ska lämnas in inom ett år respektive nio månader efter referensperiodens slut.

De uppgifter som presenteras i denna artikel rör den offentliga sektorns viktigaste inkomst- och utgiftsposter, som sammanställs enligt det europeiska nationalräkenskapssystemet (ENS 95). Skillnaden mellan totala inkomster och totala utgifter, inklusive kapitalutgifter (särskilt fasta bruttoinvesteringar) motsvarar den offentliga sektorns nettoutlåning/nettoinlåning, som också är balansposten i den offentliga sektorns icke-finansiella transaktioner.

Beskrivning av den offentliga sektorn

Den offentliga sektorn omfattar alla institutionella enheter vars produktion är avsedd för individuell och kollektiv konsumtion och som huvudsakligen finansieras genom obligatoriska betalningar av enheter som hör till andra sektorer, och/eller alla institutionella enheter som främst ägnar sig åt omfördelning av nationalinkomst och nationalförmögenhet. Den offentliga sektorn delas in i fyra delsektorer: stat, delstater – när det är tillämpligt, kommuner och socialförsäkring – när det är tillämpligt.

Definition av de viktigaste indikatorerna

Saldot i de offentliga finanserna definieras som den offentliga sektorns nettoupplåning/nettoutlåning som rapporterats enligt förfarandet vid alltför stora underskott och uttrycks i förhållande till BNP. Enligt protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott är den offentliga sektorns skuld den konsoliderade bruttoskulden till nominellt värde som är utestående vid årets utgång.

Den offentliga sektorns största inkomstkälla är skatter, sociala avgifter, försäljningar och fastighetsinkomster. Detta definieras i ENS 95 genom hänvisning till olika kategorier: marknadsproduktion, produktion för egen slutlig användning, försäljningsinkomster för övrig icke marknadsproduktion, skatter på produktion och import, övriga produktionssubventioner, erhållna kapitalinkomster, löpande inkomst- och förmögenhetsskatter osv., sociala avgifter, andra löpande transfereringar och kapitaltransfereringar.

De viktigaste utgiftsposterna består av löner till (offentlig)anställda, sociala förmåner, ränta på statsskulden, subventioner och fasta bruttoinvesteringar. Den offentliga sektorns totala utgifter definieras genom hänvisning till olika kategorier i ENS 95: insatsförbrukning, bruttoinvestering, löner och kollektiva utgifter, övriga produktionsskatter, subventioner, utbetald kapitalinkomst, löpande inkomst- och förmögenhetsskatter, sociala förmåner, vissa sociala transfereringar, andra löpande transfereringar, vissa justeringar, kapitaltransfereringar och transaktioner med icke-producerade tillgångar.

De uppgifter som rapporteras för den offentliga sektorns viktigaste aggregat och för den offentliga sektorns utgifter efter ändamål enligt ENS 95 måste vara konsoliderade. Detta innebär att specifika transaktioner mellan institutionella enheter inom den offentliga sektorn – ”kapitalinkomst”, ”andra löpande transfereringar” och ”kapitaltransfereringar” – tas bort eller inte beaktas. Uppgifterna för delsektorer bör konsolideras inom varje delsektor, men inte mellan dem. Uppgifterna på sektorsnivå ska följaktligen motsvara summan av uppgifterna för delsektorerna, utom för posterna ”kapitalinkomst”, ”andra löpande transfereringar” och ”kapitaltransfereringar”, som konsolideras. För de sistnämnda posterna, och följaktligen för de totala inkomsterna och utgifterna, ska summan för delsektorerna vara högre än värdet för sektorn.

Skatter och sociala avgifter motsvarar inkomster som uppbärs (kontant eller in natura) av staten, delstaterna och kommunerna samt socialförsäkringen. Denna uppbörd (som vanligen benämns skatter) inordnas i tre huvudområden som täcks av följande rubriker:

Inkomst- och förmögenhetsskatter osv., inklusive alla obligatoriska betalningar som med regelbundna intervall tas ut av den offentliga sektorn på företags och hushålls inkomst och förmögenhet.
Skatter på produktion och import, inklusive alla obligatoriska betalningar som med regelbundna intervall tas ut av den offentliga sektorn med avseende på produktion och import av varor och tjänster, anställning av arbetskraft, ägande eller bruk av mark, byggnader och andra produktionsmedel.
Sociala avgifter, inklusive alla arbetsgivares och anställdas sociala avgifter samt tillräknade sociala avgifter som motsvarar de sociala förmåner som betalas direkt av arbetsgivarna.

Sammanhang

Den finansiella och ekonomiska krisen har medfört allvarliga problem för den offentliga sektorn i många europeiska länder. De främsta orosmomenten är kopplade till de nationella förvaltningarnas förmåga att återbetala sina skulder, vidta nödvändiga åtgärder för att få kontroll över sina offentliga utgifter och samtidigt främja ekonomisk tillväxt.

Syftet med stabilitets- och tillväxtpakten är att skapa en allmän samordning av den ekonomiska utvecklingen i EU, särskilt i euroländerna. Ett annat syfte med pakten är att hindra EU-länderna från att vidta politiska åtgärder som otillbörligt gynnar deras egna ekonomier på bekostnad av andras. Det finns två huvudprinciper för stabilitets- och tillväxtpakten, nämligen att underskottet (planerat eller befintligt) inte får vara större än −3 % av BNP och att skuldsättningen inte får vara högre än (eller ska vara på väg ner mot) 60 %. Stabilitets- och tillväxtpakten, och EU:s ekonomiska styrning i allmänhet, förstärktes avsevärt under 2011.

Varje år lämnar EU-länderna detaljerade uppgifter om sin ekonomiska politik och situationen för sina offentliga finanser till Europeiska kommissionen. Länderna i euroområdet lämnar dessa uppgifter inom ramen för stabilitetsprogrammen, medan de andra EU-länderna lämnar sina uppgifter i form av konvergensprogram. Kommissionen bedömer om politiken är i linje med de överenskomna ekonomiska, sociala och miljömässiga målen och kan utfärda varningar om den anser att ett EU-lands underskott är på väg att bli onormalt högt. Denna åtgärd kan leda till att rådet finner att landet har ett alltför högt underskott och anger en tidsfrist för när underskottet ska vara korrigerat.