Archive:Befolkningsstatistik på regional nivå

This Statistics Explained article has been archived - for recent articles on Population statistics at regional level see Here.

Data från mars 2016. Senaste uppgifter: Ytterligare information från Eurostat, Viktigaste tabellerna och Databasen. Planerad uppdatering av artikeln: november 2017.

Kartorna kan studeras interaktivt via Eurostat’s Statistical Atlas (se user manual (på engelska)).

Karta 1: Förväntad livslängd vid födseln, efter Nuts 2-region, 2014 (¹)
(år)
Källa: Eurostat (demo_r_mlifexp) och (demo_mlexpec)

Diagram 1: Skillnad mellan könen i förväntad livslängd vid födseln, efter Nuts 2-region, 2014 (¹)
(antal års skillnad i förväntad livslängd mellan kvinnor och män)
Källa: Eurostat (demo_r_mlifexp) och (demo_mlexpec)

Diagram 2: Fördelning av den totala befolkningen i breda åldersgrupper, utvalda Nuts 3-regioner, 1 januari 2015 (¹)
(%)
Källa: Eurostat (demo_r_pjangrp3) och (demo_pjangroup)

Karta 2: Andel i den totala befolkningen av befolkning i arbetsför ålder (åldern 20–64 år), efter Nuts 3-region, 1 januari 2015 (¹)
(%)
Källa: Eurostat (demo_r_pjangrp3) och (demo_pjangroup)

Karta 3: Förändringstakt i totalbefolkningen, per Nuts 3-region, 2014 (¹)
(per 1 000 invånare)
Källa: Eurostat (demo_r_gind3) och (demo_gind)

Karta 4: Nettomigration (plus statistiska justeringar), efter Nuts 3-region, 2014 (¹)
(per 1 000 invånare)
Källa: Eurostat (demo_r_gind3) och (demo_gind)

Diagram 3: Födelsetal, efter Nuts 2-region, 2014 (¹)
(antal levande födda per 1 000 invånare)
Källa: Eurostat (demo_r_gind3) och (demo_gind)

Diagram 4: Summerat fruktsamhetstal, efter Nuts 2-region, 2014 (¹)
(genomsnittligt antal levande födda barn per kvinna)
Källa: Eurostat (demo_r_frate2)

Karta 5: Summerat fruktsamhetstal, efter Nuts 3-region, 2014 (¹)
(genomsnittligt antal levande födda barn per kvinna)
Källa: Eurostat (demo_r_frate3) och (demo_find)

Diagram 5: Dödstal, efter Nuts 2-region, 2014 (¹)
(antal dödsfall per 1 000 invånare)
Källa: Eurostat (demo_r_gind3) och (demo_gind)

Denna artikel ingår i en serie artiklar om statistik som bygger på Eurostat regional yearbook. Den beskriver regionala demografiska mönster i Europeiska unionen (EU).

Statistik över regional demografi är ett av få områden där detaljerad information på Nuts 3-nivå samlas in och publiceras för varje EU-land. Vid tidpunkten för denna sammanställning finns den senaste informationen om demografiska befolkningsförändringar (antal levande födda och dödstal) och en rad olika demografiska indikatorer tillgänglig, och sträcker sig i de flesta fall fram till och med 2014. Uppgifter om befolkningens storlek och struktur finns tillgängliga för den 1 januari 2015.

En analys av den totala befolkningens urbaniseringsgrad finns i inledningen till Eurostats regionala årsbok. En regional analys av befolkningsprognoserna till och med 2050 presenteras i en separat artikel.

Viktigaste statistiska resultaten

Förväntad livslängd

Under de senaste 50 åren har den förväntade livslängden vid födseln ökat med cirka 10 år i genomsnitt över hela EU, vilket till stor del beror på förbättrade socioekonomiska och miljömässiga villkor och bättre medicinsk behandling och vård. Karta 1 visar den förväntade livslängden vid födseln för Nuts- 2 regioner år 2014.

I genomsnitt kunde en person född i Europa år 2014 förväntas leva 80,9 år

Karta 1 visar att medellivslängden vid födseln i genomsnitt var 80,9 år i EU-28 år 2014. Medellivslängden vid födseln var 83,0 år eller mer i 45 nivå 2-regioner som var fördelade över endast sju av EU:s medlemsstater samt Schweiz. Av dessa låg 16 i Italien, 11 i Spanien, åtta i Frankrike, två i Storbritannien, en i vardera Österrike, Grekland och Finland samt fem i Schweiz. Den högsta medellivslängden år 2014 (i nivå 2-regioner) redovisades i den spanska huvudstadsregionen Comunidad de Madrid, där den låg på 84,9 år.

I den andra änden av intervallet fanns 58 nivå 2-regioner med en medellivslängd på mindre än 78,0 år (vilket framgår av den ljusaste nyansen av orange på karta 1), och dessa låg framför allt i EU:s östra medlemsstater – Bulgarien, Tjeckien, Kroatien, Ungern, Polen, Rumänien och Slovakien – samt Turkiet. Utöver dessa regioner var de tre baltiska medlemsstaterna (som var och en utgör en enda region på denna detaljnivå), de två portugisiska regiões autónomas da Madeira och dos Açores de enda regionerna i EU-28 som hade en medellivslängd lägre än 78,0 år. Det hade även Montenegro, den f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (som var och en utgör en enda region på denna detaljnivå) och Serbien (nationella uppgifter). Den lägsta förväntade livslängden vid födseln år 2014 (i nivå 2-regioner) var 73,0 år, redovisad i den bulgariska regionen Severozapaden, som var den fattigaste regionen i EU-28 (baserat på bruttonationalprodukt (BNP) per invånare i köpkraftsstandard (PPS)). Skillnaden i förväntad livslängd mellan Severozapaden och Comunidad de Madrid var alltså 11,9 år.

Observera att karta 1 visar statistik för hela befolkningen, men att skillnaderna i förväntad livslängd mellan män och kvinnor fortfarande är betydande – trots bevis på att denna skillnad mellan könen gradvis har minskat i de flesta EU-länder. Kvinnor födda år 2014 förväntades leva 83,6 år, medan motsvarande siffra för män var 78,1 år. Skillnaden i förväntad livslängd mellan könen i EU-28 var alltså 5,5 år. Diagram 1 visar skillnaden i förväntad livslängd mellan könen i nivå 2-regionerna. Intervallet mellan de största och minsta skillnaderna mellan könen var relativt begränsat inom varje land, där undantagen ofta orsakades av en enda avvikare, som till exempel Åland i Finland, Bratislavský kraj i Slovakien och Prag i Tjeckien, där skillnaderna var relativt små.

Befolkningsstruktur och åldrande

EU-28 hade 508,5 miljoner invånare i början av 2015. I hela EU-28 stod yngre personer (0–19 år) för 20,9 % av den totala befolkningen den 1 januari 2015, medan människor i arbetsför ålder (20–64 år) stod för tre femtedelar (60,2 %) av totalen (mer information om denna undergrupp återfinns i en artikel om arbetsmarknaden), vilket betyder att 18,9 % av befolkningen utgjordes av äldre personer (65 år och uppåt). Observera att dessa åldersklasser, som används för att analysera befolkningsstrukturen i EU-28, har anpassats (jämfört med tidigare upplagor av Eurostats regionala årsbok) för att återspegla den åldersgrupp som används i Europa 2020-målet avseende sysselsättningsgrad (20–64 år).

Bryter man ned den breda åldersgruppen befolkning i arbetsför ålder ser man att 12,2 % var i åldern 20–34 år (denna åldersgrupp används för vissa indikatorer i en artikel om utbildning), att 28,6 % var i åldern 35–54 år, och att 12,8 % var i åldern 55–64 år.

Demografiska strukturer inom enskilda EU-medlemsstater uppvisar ofta oregelbundna mönster som kan påverka regional konkurrenskraft och sammanhållning. Ibland är skillnaderna ganska uppenbara, som i Tyskland (där det ofta finns en kontrast mellan regioner i öst och väst), Frankrike (nordost och sydväst), Italien (nord och syd) och Turkiet (öst och väst). Dessa skillnader kan hänföras till en rad olika faktorer, såsom klimat, landskap och historia samt den politiska, sociala och ekonomiska utvecklingen.

Utomeuropeiska och urbana regioner tenderade att ha en yngre befolkning ...

Diagram 2 visar information om de tio Nuts- 3-regioner i EU som har de högsta andelarna unga personer (yngre än 20 år), de tio Nuts 3-regioner i EU som har de högsta andelarna personer i arbetsför ålder (20–64 år) vidareuppdelade i åldersgrupperna 20–34 år (inklusive personer som eventuellt fortfarande är under utbildning), 35–54 år (inklusive personer som håller på att bilda familj) och 55–64 (inklusive personer som kan ha gått i pension), och de tio Nuts 3-regioner i EU som har de högsta andelarna äldre personer (65 år och uppåt). Uppgifterna är från den 1 januari 2015.

Nuts 3-regionerna i EU med de högsta andelarna unga personer fanns i allmänhet i de medlemsstater där födelse- och fruktsamhetstalen var som högst (se karta 5 för fruktsamhetstal), vilket ökade den relativa betydelsen av yngre personer i deras totala populationer. Detta var särskilt fallet i flera irländska och franska regioner, till exempel de franska utomeuropeiska regionerna Guyane och La Réunion eller förortsregionerna runt Paris. Åldersstrukturerna i områden som till stor del är urbaniserade kan uppvisa en högre andel unga och arbetsföra personer på grund av den ”pulleffekt” som hänger samman med ökade sysselsättningsmöjligheter, som lockar både interna migranter (från olika regioner i samma land) och internationella migranter (från andra medlemsstater och tredjeländer).

... medan den relativa betydelsen av människor i arbetsför ålder var särskilt stor i vissa huvudstadsregioner ...

Merparten av EU:s topp 10-regioner på Nuts-nivå 3 med de högsta andelarna befolkning i arbetsför ålder var huvudstadsregioner. Sex av dem låg i Inner London (Storbritannien), en låg i Danmark (Byen København) och en i Rumänien (Bucureşti). Övriga två i denna kategori var spanska öregioner – Ibiza, Formentera (i Balearerna) och Fuerteventura (i Kanarieöarna). I dessa regioner var andelarna personer i åldern 20–34 relativt små (jämfört med huvudstadsregionerna i listan), vilket kan bero på att många unga avslutar sina studier på spanska fastlandet. Andelarna personer i åldrarna 35–54 och 55–64 var förhållandevis högre.

En omfattande analys av andelen personer i arbetsför ålder för nivå 3-regionerna ges i karta 2. Av de 1 482 regioner som visas (nationella uppgifter för Albanien och Serbien) motsvarade den arbetsföra befolkningen 62 % eller mer i 306 regioner. Av dessa var andelen 65 % eller mer i 61 regioner. Många av dessa regioner låg i huvudstäder eller andra stora städer, främst i Tyskland, Polen, Rumänien, Slovakien och Storbritannien, men regionen Sofia (stolitsa) i Bulgarien och Oslo i Norge fanns också med bland dessa. Även tre av de åtta statistiska regionerna i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien hade relativt höga andelar.

... och den relativa betydelsen av äldre personer har ökat i de flesta EU-regionerna

I de flesta av EU:s regioner har den relativa andelen äldre i befolkningen successivt blivit större till följd av en betydande och kontinuerlig ökning av medellivslängden och därför att efterkrigstidens baby boom-generation börjat gå i pension. Regionerna med de högsta andelarna äldre personer ligger ofta på landsbygden och är relativt avlägsna och glest befolkade. Den låga andelen befolkning i arbetsför ålder i dessa områden kan till viss del kopplas till bristande möjligheter till sysselsättning och utbildning, vilket motiverar yngre generationer att flytta därifrån för att söka arbete eller att studera.

Äldre personer stod för en särskilt hög andel av den totala befolkningen i flera landsbygdsområden och avlägsna regioner i Grekland, Spanien, Frankrike och Portugal, samt ett antal regioner i östra Tyskland. Äldre personer stod för mer än en tredjedel (33,7 %) av den totala befolkningen i den centrala grekiska fastlandsregionen Evrytania den 1 januari 2015 – den högsta andelen i EU. Ourense i nordvästra Spanien var den enda andra Nuts 3-regionen i EU där mer än 30 % av den totala befolkningen utgjordes av äldre personer. Den var också en av tre spanska regioner bland de 10 EU-regioner som hade de högsta andelarna (28,5 % eller mer) äldre personer i respektive befolkning.

Befolkningsförändring

Befolkningen i EU-28 har ökat för varje år mellan den 1 januari 1960 och den 1 januari 2015. Den totala ökningen var 101,7 miljoner invånare, vilket motsvarar en årlig ökning med 0,4 %. Historiskt sett har befolkningstillväxten i EU till stor del återspeglat utvecklingen i den naturliga befolkningsförändringen (det totala antalet födda minus antalet döda) snarare än i migrationsströmmar. En närmare granskning visar att den naturliga befolkningstillväxten för ett aggregat bestående av medlemsstaterna i EU-28 var som högst 1964, då 3,6 miljoner fler födslar än dödsfall redovisades. Därefter föll födelsetalen successivt och livslängden ökade gradvis, vilket ledde till en avmattning av den naturliga befolkningstillväxten. År 2003 hade den naturliga befolkningstillväxten för medlemsstaterna i EU-28 nästan planat ut, eftersom antalet födslar översteg antalet dödsfall med mindre än 100 000. Därefter började födelsetalen och den naturliga befolkningstillväxten åter öka något i flera EU-länder, även om mönstret i allmänhet hejdades av den finansiella och ekonomiska krisen: mellan 2008 och 2013 sjönk den naturliga befolkningsförändringen från en ökning med 578 000 till en ökning med 82 000, även om den steg igen till 191 000 år 2014.

Tower Hamlets i östra London och Ilfov – som omger den rumänska huvudstaden – hade den största befolkningstillväxten under 2014

Karta 3 visar förändringstakten i den totala befolkningen år 2014. Dessa förändringar orsakas av de kombinerade effekterna av naturlig förändring och nettomigration mellan den 1 januari 2014 och den 1 januari 2015. Befolkningen i EU-28 ökade med 1,3 miljoner under denna period, vilket motsvarar 2,5 per 1 000 invånare. Bland de 1 341 Nuts 3-regioner för vilka uppgifter visas i karta 3 (inga uppgifter fanns tillgängliga för Mayotte, Frankrike) rapporterade fler regioner i EU en ökning i antalet invånare (806 regioner) än en minskning (530 regioner). I fem regioner var befolkningen oförändrad.

Den mörkaste blå nyansen visar de 238 Nuts 3-regioner där befolkningen i genomsnitt ökade med minst 8,0 per 1 000 invånare under 2014. Bland dessa fanns 32 regioner där befolkningstillväxten var minst 15,0 per 1 000 invånare. Den största ökningen redovisades i Tower Hamlets i London (33,0 per 1 000 invånare), följt av Ilfov (30,6 per 1 000 invånare), en region som omger den rumänska huvudstaden Bukarest. Sammanlagt 13 av de 32 regioner där befolkningstillväxttakten var som högst låg i Storbritannien, varav fyra i Outer London och sex i Inner London. Nio regioner låg i Tyskland, varav inga i huvudstaden Berlin, även om Potsdam och Kreisfreie Stadt, i angränsande Brandenburg fanns med på listan. Ytterligare fem regioner låg i huvudstadsregionerna i Danmark, Irland, Luxemburg, Österrike och Sverige. Bland de återstående regionerna fanns ytterligare en region i Österrike (Innsbruck), den franska utomeuropeiska regionen Guyane, två spanska öregioner (Fuerteventura och Ibiza, Formentera), samt Ilfov.

Många regioner med minskande populationer låg i medlemsstater i östra och södra EU

I 17 Nuts 3-regioner sjönk befolkningen år 2014 med mer än 15,0 per 1 000 invånare. Dessa regioner låg huvudsakligen i Bulgarien (sju regioner), Kroatien (tre regioner) och Portugal (två regioner). Tyskland, Grekland, Lettland, Litauen och Rumänien hade en region vardera bland dessa. Den största befolkningsminskningen bland Nuts 3-regioner (24,9 per 1 000 invånare) noterades i den grekiska regionen Kentrikos Tomeas Athinon. Vidin i Bulgarien var den enda andra region vars befolkning minskade med minst 20,0 per 1 000 invånare.

Om man i ett bredare perspektiv tittar på de 268 Nuts 3-regioner i EU där befolkningen minskade med mer än 4,0 per 1 000 invånare under 2014 (den mörkaste nyansen av orange i karta 3), var dessa huvudsakligen koncentrerade till ett antal områden: de baltiska medlemsstaterna, en båge i sydöstra Europa som börjar i Kroatien och fortsätter genom Ungern, Rumänien, Bulgarien och ner i Grekland, flera regioner på den Iberiska halvön, samt många östtyska regioner. I flera andra länder fanns några regioner där befolkningen sjönk med mer än 4,0 per 1 000 invånare, däribland 22 regioner som var spridda över stora delar av Italien.

Bland regionerna i Efta- och kandidatländerna redovisades den största variationen i befolkningstillväxt i turkiska regioner

Under 2014 kunde man i allmänhet oftare observera en befolkningstillväxt i nivå 3-regioner i Efta- och kandidatländer (nationella uppgifter för Albanien och Serbien), vilket framgår av karta 3. Utvecklingen var positiv i 115 regioner, medan endast 25 regioner redovisade en nedgång i antalet invånare. Bland Eftaländerna ökade folkmängden i alla regioner. I relativa termer redovisades den snabbaste befolkningstillväxten i Oslo (Norges huvudstad) och Freiburg (västra Schweiz).

I kandidatländerna var bilden mer varierad, med en befolkningsminskning i Albanien och Serbien (nationella uppgifter), i hälften av de åtta regionerna i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och i 19 turkiska regioner, varav de flesta i centrala och nordöstra Turkiet. De minskande befolkningstalen i dessa regioner i Turkiet stod i kontrast till en mycket hög befolkningstillväxt i andra delar av landet. Turkiet hade också den största variationen i befolkningsförändring mellan nivå 3-regioner, med en befolkningstillväxttakt som sträckte sig mellan bottennoteringen -39,3 per 1 000 invånare i Çankiri (nära huvudstaden Ankara) och toppnoteringen 63,8 per 1 000 invånare i Bayburt (i nordöst). De stora skillnaderna i befolkningsutveckling mellan turkiska regioner kan ofta tillskrivas inre flyttmönster, med ett allmänt migrantflöde från de östra till de västra regionerna.

Sedan 1985 har medlemsstaterna i EU-28 alltid haft ett nettoinflöde av migranter

Den totala befolkningsförändringen är resultatet av två samverkande komponenter: naturlig befolkningsförändring och nettomigration plus statistiska justeringar (nedan kallat nettomigration). Dessa komponenter kan samverka för att förstärka en befolkningstillväxt eller befolkningsminskning. De kan också till viss del motväga varandra när de rör sig i olika riktningar.

Historiskt sett var migrationsströmmarna i relativ balans under 1960-talet. År 1970 uppgick nettoutflödet från medlemsstaterna i EU-28 till andra destinationer runt om i världen till 707 028 personer, vilket var det största antalet nettoemigranter under hela perioden 1961–2014. Nästa nettoutflöde av migranter från medlemsstaterna i EU-28 inträffade mellan 1982 och 1984 (en period av lågkonjunktur). Därefter var invandringen genomgående högre än utvandringen. Från 1988 och framåt uppgick nettomigration till mer än en halv miljon människor varje år, med undantag för 1991 och 1997. Nettomigrationen översteg en miljon människor under 10 av de 27 åren under perioden 1988–2014. Nettomigrationen i medlemsstaterna i EU-28 nådde 1,8 miljoner personer år 2003. Befolkningsökningen orsakad av nettomigration avtog sedan och nådde bottennoteringen 712 000 personer år 2011. År 2013 ökade nettomigrationen plötsligt till 1,7 miljoner och stannade kvar på över en miljon år 2014.

Nettoinvandringen är särskilt hög i många regioner i Tyskland

Karta 4 visar nettomigrationen för 2014, som i genomsnitt låg på 2,2 per 1 000 invånare i EU-28. Kartorna 3 och 4 liknar varandra genom att de lyfter fram det nära förhållandet mellan migrationsströmmar och total befolkningsförändring, en utveckling som förstärktes av att den naturliga befolkningsförändringen i princip hade planat ut i många regioner i EU.

År 2014 var nettoinvandringen (från andra regioner i samma medlemsstat, från andra EU-regioner eller från tredjeländer) särskilt koncentrerad till många delar av Tyskland. Av de 19 regioner som hade en nettomigration på 15,0 per 1 000 invånare eller fler låg 12 i Tyskland. Utvidgade man detta till de 217 regioner som hade en nettomigration på minst 8,0 per 1 000 invånare (den mörkaste blå nyansen i karta 4), ökade antalet tyska regioner till 147. Storbritannien (26 regioner), Frankrike (11 regioner), Österrike (10 regioner) och Sverige (9 regioner) var också vanliga destinationer för migranter.

Det högsta nettoinflödet av migranter registrerades i Ilfov i Rumänien, där nettomigrationen var 29,8 per 1 000 invånare. De fyra högsta nivåerna av nettomigration redovisades i tyska regioner – Landshut, Kreisfreie Stadt; Suhl, Kreisfreie Stadt; Leipzig, Kreisfreie Stadt; Gießen, Landkreis – där talen låg mellan 21,8 och 23,9 per 1 000 invånare. Tower Hamlets i London var den enda andra Nuts 3-region där nettomigrationen översteg 20,0 per 1 000 invånare. Luxemburg (19,9) och Frankfurt am Main, Kreisfreie Stadt (19,2) låg strax under denna nivå.

Alla fyra regionerna i den grekiska huvudstaden noterade en nettoutvandring år 2014

I 430 Nuts 3-regioner i EU-28 var nettomigrationen år 2014 negativ (antalet utvandrare från regionen var större än antalet invandrare), och i 117 av dessa var de allmänna talen lägre än -4,0 per 1 000 invånare. Dessa regioner låg spridda över Slovenien, Kroatien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Grekland och Cypern (en region på denna detaljnivå) i östra och södra Europa, och i de baltiska medlemsstaterna i norra Europa. Flera av dem låg också på den Iberiska halvön, i Frankrike (Île de France och angränsande Champagne-Ardenne), samt i Irland. En handfull regioner låg på andra håll. Av dessa regioner var åtta huvudstadsregioner – alla de fyra regioner som utgör den grekiska huvudstaden Aten, en av Inner London-regionerna, samt Paris, Bucureşti och Cypern. De allra lägsta nettomigrationstalen redovisades i den irländska Border-regionen och i en av de grekiska huvudstadsregionerna, Kentrikos Tomeas Athinon, där nettomigrationen föll till -21,1 per 1 000 invånare.

REGIONER I FOKUS

Border, Irland

Den Nuts 3-region i EU som hade den lägsta nettomigrationen var Border i Irland. År 2014 låg den allmänna nettomigrationen (skillnaden mellan invandring och utvandring) på -21,1 per 1 000 invånare.

©: Scollonp

När det gällde Efta- och kandidatländerna var strömmarna motstridiga i förhållande till nettomigrationsströmmarna år 2014 (endast nationella uppgifter tillgängliga för Albanien och Serbien). Mer än någon annanstans gällde det Turkiet, där 22 nivå 3-regioner redovisade tvåsiffriga negativa nettomigrationstal; det lägsta var -43,3 per 1 000 invånare i Çankiri (i nordöstra delen av Ankara). I motsats till dessa fanns 11 turkiska nivå 3-regioner där positiva tvåsiffriga tal redovisades, det högsta på 54,1 per 1 000 invånare i Bayburt (nordöstra Turkiet). Nettomigrationen var positiv i övriga nivå 3-regioner i Eftaländerna, och uppgick som mest till 14,6 per 1 000 invånare i regionen Freiburg i västra Schweiz.

Födelse- och fruktsamhetstal

Kvinnor i EU föder allt färre barn, vilket bidrar till en avmattning av den naturliga tillväxten samt till en negativ naturlig förändring (fler dödsfall än födslar): se artikeln om befolkningsprognoser för en översikt över hur den demografiska utvecklingen beräknas inverka på befolkningen i EU:s regioner.

Detta avsnitt ger information om regionala födelsetal (förhållandet mellan antalet födda och den genomsnittliga befolkningen, uttryckt per 1 000 invånare) och fruktsamhetstal (det genomsnittliga antalet barn per kvinna). Födelsetalet för EU-28 var 10,1 födda per 1 000 invånare år 2014. Sett över hela EU nådde födelsetalen en toppnotering på 14,6 födslar per 1 000 invånare i Irland. De var också relativt höga i Frankrike (12,4 födslar), Storbritannien (12,0 födslar) och Sverige (11,9 födslar). I andra änden av intervallet var det allmänna födelsetalet 10,0 födslar per 1 000 invånare eller lägre i stora delar av östra Europa (Bulgarien, Kroatien, Ungern, Polen och Rumänien), södra Europa (Grekland, Spanien, Italien, Malta och Portugal), samt i Tyskland och Österrike.

Några av de högsta födelsetalen i EU redovisades i huvudstadsregionerna i Belgien, Irland, Frankrike och Storbritannien

Diagram 3 visar födelsetal för Nuts 2-regioner år 2014. I alla de EU-medlemsstater och tredjeländer som består av flera regioner som visas, låg födelsetalet över riksgenomsnittet i huvudstadsregionen. I vissa medlemsstater var de regionala födelsetalen mycket homogena, till exempel i Tjeckien, Polen och Ungern. I andra var de mer heterogena, ofta på grund av särskilt höga tal i en eller ett fåtal regioner: i Belgien var huvudstaden Région de Bruxelles-Capitale/Bryssel Hoofdstedelijk Gewest den enda regionen vars födelsetal låg över riksgenomsnittet, medan de avlägset belägna regionerna Ciudad Autónoma de Melilla och Ciudad Autónoma de Ceuta i Spanien, och Guyane och La Réunion i Frankrike, hade tal som var markant högre än de som redovisades i alla övriga regioner i dessa medlemsstater. De tre högsta födelsetalen bland EU:s regioner registrerades också i Guyane, Ciudad Autónoma de Melilla och La Réunion, följt av tre huvudstadsregioner: Inner London – East, Région de Bruxelles-Capitale/Bryssel Hoofdstedelijk Gewest och Île de France hade alla tal på 15,0 födslar per 1 000 invånare eller högre, vilket också Outer London – West and North West hade.

De fem lägsta födelsetalen (färre än 7,0 födslar per 1 000 invånare år 2014) var koncentrerade till regioner i sydliga medlemsstater, två vardera i Italien och Portugal samt en i Spanien. Det lägsta talet redovisades i nordvästra Spanien i Principado de Asturias (6,3 födslar per 1 000 invånare).

I nivå 2-regionerna i Eftaländerna låg födelsetalen i allmänhet inom spannet 10,0–15,0 födslar per 1 000 invånare under 2014. De enda undantagen var Hedmark og Oppland (sydöstra Norge) och tre regioner i Schweiz – Espace Mittelland, Ostschweiz och Ticino – i alla dessa fyra regioner var födelsetalen lägre än 10,0 födslar per 1 000 invånare.

Födelsetalen i kandidatländerna låg däremot inom spannet 10,0–15,0 födslar per 1 000 invånare (nationella uppgifter för Albanien och Serbien), med undantag för 14 nivå 2-regioner i Turkiet, där födelsetalet var högre. En toppnotering på 30,8 födslar per 1 000 invånare noterades i den sydturkiska regionen Şanliurfa, Diyarbakir.

Fruktsamhetstalen minskade under 2000-talets första decennium

Det summerade fruktsamhetstalet minskade i EU-28 i början av seklet. Under 2001 och 2002 var talet 1,46 levande födda per kvinna. Det klättrade sedan till 1,62 år 2010 innan det sjönk på nytt till 1,54 år 2013, för att slutligen återhämta sig ännu en gång till 1,58 år 2014. I utvecklade delar av världen anses ett sammanlagt fruktsamhetstal på 2,10 levande födda per kvinna motsvara en naturlig återväxt, det vill säga den nivå vid vilken storleken på befolkningen skulle förbli stabil på lång sikt, om det inte fanns någon invandring eller utvandring.

Det högsta fruktsamhetstalet i EU:s medlemsstater år 2014 redovisades i Frankrike (2,01 levande födda per kvinna), följt av Irland (1,94), Sverige (1,88) och Storbritannien (1,81). Fruktsamhetstalen var ofta högre i de medlemsstater där familjen som en enhet var relativt svag (en liten andel gifta personer och en hög andel födslar utanför äktenskapet), parförhållandena relativt instabila (relativt höga skilsmässotal), och kvinnors deltagande på arbetsmarknaden var högt. Fruktsamhetstalen var 1,50 levande födda per kvinna eller lägre i 13 av EU:s medlemsstater. De lägsta talen redovisades i Portugal (1,23 levande födda per kvinna).

Skillnader i regional fruktsamhet kan kopplas till en rad faktorer, såsom befolkningens socioekonomiska struktur (till exempel utbildningsresultat, yrkessituation, inkomst eller ålder), bostadsort (till exempel tillgång till infrastruktur, barnomsorg eller bostadsmarknaden), eller kulturella faktorer (till exempel religiösa övertygelser och seder, attityder gentemot utomäktenskapliga födslar eller attityder när det gäller preventivmedel). Fruktsamhetstalens fördelning visas i diagram 4 för nivå 2-regioner: i likhet med diagram 3 framstår den som mycket homogen, eftersom de flesta regioner inom samma EU-medlemsstat sällan hade tal som avvek mycket från det nationella genomsnittet år 2014. Undantagen fanns återigen i den perifera spanska regionen Ciudad Autónoma de Melilla och de franska utomeuropeiska regionerna Guyane, La Réunion, Guadeloupe och Martinique, som var de enda Nuts 2-regioner som år 2014 hade fruktsamhetstal som låg över den naturliga reproduktionsnivån på 2,10.

En analys av Eftaländer bekräftar att fruktsamhetstalen för nivå 2-regionerna konsekvent låg under gränsen för naturlig återväxt. Detsamma gällde i kandidatländerna (nationella uppgifter för Albanien och Serbien), utom Turkiet. I Turkiet var klyftan stor mellan de västra regionerna (med relativt låga fruktsamhetstal) och de östra regionerna (med mycket högre tal). De lägsta fruktsamhetstalen (1,59 levande födda per kvinna) registrerades till exempel i Zonguldak, Karabük, Bartin vid Svarta havskusten, medan de högsta redovisades i Şanliurfa, Diyarbakir (3,91 levande födda per kvinna) – denna region hade också de högsta födelsetalen i Turkiet (se ovan).

Höga fruktsamhetstal främst i franska och brittiska regioner

Karta 5 ger en mer detaljerad analys av samma indikator och visar fruktsamhetstalen i Nuts 3-regioner. Den franska utomeuropeiska regionen Guyane och det spanska avlägset belägna territoriet Ciudad Autónoma de Melilla rapporterade de högsta talen år 2014, med 3,50 respektive 2,70 levande födda per kvinna. Dessa följdes av Seine-Saint-Denis (nära den franska huvudstaden) och ytterligare en fransk utomeuropeisk region, La Réunion. Sammanlagt 34 Nuts 3-regioner hade födelsetal som låg över 2,10, varav fler än hälften (sammanlagt 20) låg i Frankrike och mer än en fjärdedel (9) i Storbritannien. Situationen är liknande för de 186 Nuts 3-regioner med fruktsamhetstal på 1,90 eller högre (den mörkaste nyansen av orange i karta 5) – drygt tre fjärdedelar av dessa regioner låg i Frankrike eller Storbritannien. Bland dessa regioner fanns dock även sex av de åtta irländska regionerna och 10 av 21 svenska regioner.

REGIONER I FOKUS

Douro, Portugal

Ett fruktsamhetstal på 2,10 levande födda per kvinna anses motsvara en naturlig återväxt i utvecklade länder i världen, det vill säga den nivå vid vilken storleken på befolkningen skulle förbli stabil, på lång sikt, om det inte fanns någon invandring eller utvandring. Fruktsamhetstalen i alla EU:s regioner är i allmänhet mycket lägre. Regionen Douro var till exempel en av fyra Nuts 3-regioner i Portugal som hade fruktsamhetstal som låg under 1,0 levande födda per kvinna år 2014.

©: Aires Almeida

De lägsta fruktsamhetstalen (under 1,35) fanns dock huvudsakligen i Tyskland samt i medlemsstater i östra och södra EU, i synnerhet i Cypern (en region på denna detaljnivå), Portugal (22 av 25 regioner), Spanien (37 av 59 regioner), Slovakien (fem av åtta regioner) och Polen (42 av 72 regioner) och i mindre utsträckning i Grekland och Italien.

År 2014 var det inga av nivå 3-regionerna i Eftaländerna som rapporterade fruktsamhetstal på över 2,10. Fyra norska regioner, en schweizisk och en isländsk region hade dock fruktsamhetstal som låg över 1,90, där det högsta talet (2,03) rapporterades i Landsbyggð i Island.

Bland kandidatländerna (nationella uppgifter för Albanien och Serbien) rapporterades fruktsamhetstal som var lägre än 1,35 i tre av de åtta regionerna i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien år 2014. I Turkiet överskred däremot fruktsamhetstalet 2,10 i 29 regioner, och i ytterligare 13 regioner var det 1,90 eller högre. De två högsta talen år 2014 redovisades i de västturkiska regionerna Şanliurfa (4,52) och Sirnak (4,22). Dessa relativt höga fruktsamhetstal stod i skarp kontrast till de tal som redovisades i merparten av de västturkiska regionerna, där fruktsamhetstalen i allmänhet befann sig i intervallet 1,5–1,9 levande födda per kvinna (vilket är mer i linje med de tal som redovisades i EU).

Dödstal

År 2014 inträffade 4,94 miljoner dödsfall i hela EU-28, vilket var 1,1 % färre än år 2013. Dödstalet för EU-28 var 9,7 dödsfall per 1 000 invånare år 2014. Siffran sträckte sig från 15,1 i Bulgarien, 14,3 i Lettland och 13,7 i Litauen till färre än 8,0 dödsfall per 1 000 invånare i Malta, Luxemburg, Irland och Cypern.

Dödstalet återspeglar i allmänhet befolkningsstrukturen (äldre personer är mer benägna att dö) samt sannolikheten för att drabbas/smittas av en viss ohälsa/sjukdom eller dö av yttre orsaker. Observera att regional statistik om vissa dödsorsaker – sjukdomar i cirkulationsorgan och cancer – tillhandahålls i en artikel om hälsa.

Diagram 5 visar hur dödligheten varierade bland nivå 2-regioner. Detta kan jämföras med diagram 3, som visar en liknande analys för födelsetalet, där det också framgår att dödstalet generellt varierade mer mellan olika regioner än födelsetalet. Republiken Tjeckien rapporterade de mest homogena dödstalen bland sina regioner, medan spridningsgraden var mycket större i Spanien, Frankrike och Storbritannien. Dödstalen i de turkiska regionerna var också relativt heterogena. I nästan samtliga multiregionala medlemsstater låg dödstalet i huvudstadsregionen under det nationella genomsnittet, vilket också var fallet i Schweiz. Kroatien, Polen och Slovenien var de enda undantagen från detta.

År 2014 redovisades de högsta dödstalen i EU i fyra bulgariska regioner, från 14,5 till 19,8 dödsfall per 1 000 invånare. Det högsta dödstalet redovisades i den norra regionen Severozapaden, som också hade lägst förväntad livslängd. Det lägsta dödstalet noterades i den franska utomeuropeiska regionen Guyane, med 3,1 dödsfall per 1 000 invånare. En lika låg dödlighet rapporterades i den turkiska regionen Mardin, Batman, Sirnak, Siirt. Andra EU-regioner med låga dödstal var bland annat Inner London – East (4,3) och Inner London – West (4,7). Flera andra huvudstadsregioner hade låga dödstal, i till exempel i Frankrike, Irland, Spanien, Luxemburg (en region på denna detaljnivå), Sverige och Finland.

Barnadödlighet

En markant ökning i förväntad livslängd över hela EU på senare år är inte bara ett resultat av att människor lever allt längre liv, utan kan också tillskrivas en minskad spädbarnsdödlighet. Omkring 19 100 barn dog innan de hann fylla ett år i EU-28 år 2014. Detta motsvarade en spädbarnsdödlighet på 3,7 dödsfall per 1 000 levande födda, vilket kan jämföras med 5,3 ett decennium tidigare och 32,8 ett halvsekel tidigare.

Diagram 6 visar intervallet för spädbarnsdödlighet bland Nuts 2-regioner år 2014. EU-medlemsstater med en påfallande heterogen spädbarnsdödlighet var bland annat Slovakien, Finland, Frankrike och Österrike. Den relativt höga heterogeniteten i Finland förklaras av den särskilda situationen i öregionen Åland, där inget barn under ett år dog (spädbarnsdödligheten var alltså 0,0). Bland EU-regionerna utöver Åland fanns det lägsta talet, 0,7, i den västösterrikiska regionen Vorarlberg. Däremot redovisades tal på minst 10,0 dödsfall per 1 000 levande födda i tre regioner i Östeuropa: Sud-Est (Rumänien), Yugoiztochen (Bulgarien) och Východné Slovensko (Slovakien). Fem av de medlemsstater som består av flera regioner rapporterade att spädbarnsdödligheten i huvudstadsregionen var högre än det nationella genomsnittet, närmare bestämt Kroatien, Portugal, Spanien, Nederländerna och Österrike. Detta var också situationen i Norge.

I Eftaländerna var spädbarnsdödligheten i Island, Liechtenstein och alla sju nivå 2-regionerna i Norge lägre än genomsnittet i EU-28. I Schweiz redovisades i genomsnitt en något högre spädbarnsdödlighet, även om Région lémanique, Espace Mittelland och Ticino även redovisade tal som låg under genomsnittet i EU-28.

Högre spädbarnsdödlighetstal redovisades i kandidatländerna (nationella uppgifter för Albanien och Serbien), från 4,9 dödsfall per 1 000 levande födda i Montenegro (som är en enda region på denna detaljnivå) till 11,1 dödsfall per 1 000 levande födda i Turkiet. Intervallet för spädbarnsdödlighet var stort i Turkiet, från bottennoteringen 7,0 dödsfall per 1 000 levande födda i huvudstadsregionen Ankara, till toppnoteringen 16,9 dödsfall per 1 000 levande födda i den sydliga regionen Gaziantep, Adıyaman, Kilis.

Uppgifternas tillgänglighet och källor

Eurostat samlar in ett stor mängd regional statistik, däribland uppgifter om befolkning och olika demografiska händelser som påverkar befolkningens storlek, struktur och särskilda egenskaper. Dessa uppgifter kan användas för ett stort antal planerande, övervakande och utvärderande åtgärder inom ett antal viktiga socioekonomiska politikområden, till exempel för att

analysera befolkningens åldrande och dess effekter på hållbarhet och välfärd,
bedöma de ekonomiska konsekvenserna av demografiska förändringar,
beräkna nyckeltal och indikatorer per invånare, såsom regional bruttonationalprodukt per capita, vilka kan användas för att fördela strukturfonder till ekonomiskt mindre gynnade regioner,
utveckla och övervaka invandrings- och asylsystem.

Den rättsliga grunden för insamling av befolkningsstatistik fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1260/2013 om europeisk befolkningsstatistik och genom dess genomförande förordning (EU) nr 205/2014. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 862/2007 lagstiftar om insamlandet av gemenskapsstatistik om migration och internationellt skydd, tillsammans med genomförande förordning (EU) nr 351/2010.

För mer information, se den särskilda delen om befolkningsutveckling på Eurostats webbplats.

Statistik om befolkningsförändring och befolkningsstruktur används i allt större omfattning som politikunderlag och för att övervaka det demografiska beteendet i politiska, ekonomiska, sociala och kulturella sammanhang. Europaparlamentet har antagit en resolution om demografiska förändringar och konsekvenserna av dessa för EU:s framtida sammanhållningspolitik (2013/C 153 E/02), som understryker att regionernas demografiska utveckling bör mätas statistiskt och betonar att demografiska förändringar bör betraktas som ett övergripande mål i den framtida sammanhållningspolitiken.

Nuts

Uppgifterna i denna artikel baseras uteslutande på 2013 års version av Nuts.

Indikatorer

Förväntad livslängd vid födseln är det genomsnittliga antalet år som nyfödda barn kan förvänta sig att leva om nuvarande dödlighetsvillkor förblir konstanta under hela deras liv.

Befolkningsförändring är skillnaden i storlek på en befolkning mellan slutet och början av en period (till exempel ett kalenderår). En positiv befolkningsförändring benämns som befolkningstillväxt, medan en negativ befolkningsförändring benämns som befolkningsminskning. Befolkningsförändring består av två komponenter.

Naturliga förändringar som beräknas som skillnaden mellan antalet levande födda barn och antalet dödsfall. Positiv naturlig förändring, även kallad naturlig folkökning, uppstår när antalet levande födda är fler än dödsfallen. Negativ naturlig förändring, även kallad födelseunderskott, uppstår när antalet levande födda är färre än dödsfallen.
Nettomigration plus statistisk justering beräknas som skillnaden mellan den totala befolkningsförändringen och den naturliga förändringen. Statistiken över nettomigration påverkas av alla statistiska felaktigheter i ekvationens två komponenter, i synnerhet befolkningsförändringen. Nettomigration plus statistisk justering kan, förutom skillnaden mellan inflyttning och utflyttning, omfatta andra förändringar som observerats i befolkningssiffrorna mellan den 1 januari två år i rad som inte kan hänföras till födslar, dödsfall, invandring eller utvandring.

Förändringstal beräknas för total befolkningsförändring, naturlig befolkningsförändring och nettomigration plus statistisk justering. I samtliga fall jämförs förändringsnivån under året med den genomsnittliga befolkningen i området i fråga under samma år. Det resulterande förhållandet uttrycks per 1 000 invånare.

Demografiska befolkningsförändringar (födelsetal och dödstal) definieras som förhållandet mellan antalet demografiska händelser och den genomsnittliga befolkningen i regionen under samma år, vilket också uttrycks per 1 000 invånare.

Det summerade fruktsamhetstalet definieras som det genomsnittliga antal barn en kvinna som genomlever sin fertila ålder skulle föda under sin livstid enligt de åldersspecifika fruktsamhetstal som uppmätts under ett visst år.

Spädbarnsdödligheten definieras som förhållandet mellan antalet döda spädbarn (barn under ett år) antalet levande födda i regionen samma år, uttryckt per 1 000 levande födda.

Sammanhang

De demografiska förändringarna i EU kommer sannolikt att få stor betydelse under kommande decennier. De allra flesta modeller om framtida befolkningsutveckling visar att EU:s befolkning, på grund av konstant låga fruktsamhetsnivåer och förlängd livslängd, kommer att fortsätta att åldras.

Även om migration spelar en viktig roll i populationsdynamiken i EU:s medlemsstater, är det osannolikt att enbart migrationen kan vända den pågående utvecklingen mot en åldrande befolkning som upplevs många delar av EU.

De sociala och ekonomiska följderna av en åldrande befolkning kommer sannolikt att få djupgående konsekvenser runt om i Europa, både på nationell och på regional nivå. Låga fruktsamhetstal kommer till exempel att leda till färre studerande och färre personer i arbetsför ålder som kan försörja resten av befolkningen, och till en högre andel äldre personer (som ibland kommer att kräva ytterligare infrastruktur, hälso- och sjukvård och anpassade bostäder). Dessa strukturella demografiska förändringarna kan påverka statskassorna i många länder när det gäller att få in skattemedel, uppnå balans i finanserna eller tillhandahålla pensioner och hälso- och sjukvårdstjänster som täcker behoven.

Man räknar med att randområden, landsbygdsregioner och postindustriella regioner, där befolkningen sannolikt kommer att minska, står inför de största demografiska utmaningarna. Befolkningsförändringen har flera territoriella aspekter:

En öst-västlig effekt, där många av de medlemsstater som anslutit sig till EU efter 2004 fortfarande försöker komma ikapp.
En nord-sydlig effekt, där det ofta är stora skillnader mellan Medelhavsregionerna och mer tempererade regioner i norra och västra EU.
En uppdelning mellan städer och landsbygd, där befolkningen i de flesta urbana regioner fortsätter att växa, medan antalet personer som är bosatta i många landsbygdsområden minskar.
En huvudstadseffekt, eftersom huvudstäder och några av deras omgivande regioner (till exempel runt EU:s två globala metropoler Paris och London) har en ”pulleffekt” som hänger ihop med möjligheter till ökad sysselsättning.
Flera exempel på regionala skillnader på nationell nivå, som har potential att påverka regional konkurrenskraft och sammanhållning, exempelvis i Tyskland och Turkiet (mellan regionerna i öst och väst) eller i Frankrike, Italien och Storbritannien (mellan regionerna i norr och de i söder).

Politisk utveckling

Ställda inför framtida befolkningsförändringar är det knappast förvånande att många beslutsfattare har tagit itu med en rad frågor. Europeiska kommissionen antog meddelandet ”Europas demografiska framtid – En utmaning som öppnar möjligheter” (KOM(2006) 571 slutlig), som lyfte fram fem viktiga politiska åtgärder:

Främja demografisk förnyelse genom bättre villkor för familjer och förbättrade möjligheter att förena arbets- och familjeliv.
Främja sysselsättningen, genom fler arbetstillfällen och längre arbetsliv med bättre kvalitet.
Ett mer produktivt och dynamiskt EU, med ökad produktivitet och bättre ekonomiska resultat tack vare investeringar i utbildning och forskning.
Ta emot och integrera invandrare i EU.
Säkerställa stabila offentliga finanser för att garantera tillräckliga pensioner, social trygghet, vård och omsorg.

Europa 2020

De flesta av de sju huvudinitiativen i Europa 2020-strategin rör också demografiska utmaningar, i synnerhet den åldrande befolkningen. Huvudinitiativet om innovationsunionen möjliggör en sammanföring av offentliga och privata aktörer på olika territoriella nivåer för att ta itu med en rad olika utmaningar. År 2011 sjösattes även det europeiska innovationspartnerskapet om aktivt och hälsosamt åldrande, vars syfte är att öka européers medellivslängd med två år fram till år 2020. Ett annat huvudinitiativ, den digitala agendan, främjar digital kompetens och tillgänglighet för äldre medborgare, medan EU-agendan för ny kompetens och arbetstillfällen innehåller reformer för att gynna ett längre arbetsliv genom livslångt lärande och främjandet av ett friskt och aktivt åldrande. Slutligen tar den europeiska plattformen mot fattigdom och social utslagning itu med tillräckligheten och hållbarheten i de sociala skydds- och pensionssystemen samt behovet av att säkerställa ett tillräckligt inkomststöd för äldre och tillgången till hälso- och sjukvårdssystemen.

Migration

I maj 2015 lade Europeiska kommissionen fram en europeisk agenda om migration med omedelbara åtgärder för att hantera tillströmningen av flyktingar och asylsökande som tagit sig över Medelhavet, och en rad politiska alternativ för att hantera av invandringen till EU på längre sikt. I agendan konstateras att de humanitära utmaningarna kräver en reaktion. Samtidigt som EU även fortsättningsvis ska respektera rätten att söka asyl, måste fler olagliga invandrare återvända till sina ursprungsländer.

Fyra åtgärdsnivåer för EU:s migrationspolitik fastställs i agendan:

En ny politik om laglig invandring – bibehålla EU som en attraktiv destination för invandrare, särskilt genom att omprioritera invandrings- och integrationspolitiken, hantera invandringen genom dialog och partnerskap med tredjeländer, och modernisera blåkort-systemet för högutbildade personer från utanför EU.
Minska incitamenten för olaglig invandring — genom att förstärka rollen för Frontex, särskilt när det gäller återvändande invandrare.
Gränsförvaltning – hjälpa till att stärka kapaciteten i tredjeländer i hanteringen av deras gränser.
En stark gemensam asylpolitik – för att säkerställa ett fullständigt och konsekvent genomförande av det gemensamma europeiska asylsystemet).

Flyktingkrisen under större delen av 2015 och första kvartalet av 2016 resulterade i Europeiska kommissionens tillkännagivande i mars 2016 av förslaget om ett nytt nödhjälpsinstrument inom EU. Enligt planen skulle 700 miljoner euro i stöd fördelas (över en period på tre år) för att undvika en humanitär kris och snabbare kunna leverera mat, skydd och sjukvård i den omfattning som behövs för flyktingarna inom EU.