Archive:Löner och arbetskostnader

Uppgifter från april 2020.

Planerad uppdatering av artikeln: juli 2021.

This Statistics Explained article has been archived on 18 December 2020.

Highlights

2019 var timarbetskostnaden i EU-27 i snitt 27,70 euro – från 6,00 euro i Bulgarien till 44,70 euro i Danmark.

2018 låg den ojusterade löneskillnaden mellan kvinnor och män i EU-27 på 14,8 % – från 3,0 % i Rumänien till 22,7 % i Estland.

2019 var nettoårslönen i EU-27 för ensamstående utan barn i snitt 23 600 euro – från 6 000 euro i Bulgarien till 42 600 euro i Luxemburg.

2019 var nettoårslönen i EU-27 för par med två barn i snitt 50 500 euro – från 12 100 euro i Bulgarien till 94 600 euro i Luxemburg.

Uppskattade timarbetskostnader, 2019

I den här artikeln presenteras, jämförs och kontrasteras statisk om löner och arbetskostnader (arbetsgivarnas personalutgifter) i Europeiska unionens (EU:s) medlemsländer, Storbritannien samt i EU:s kandidatländer och länderna inom Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta).

Arbete har en mycket viktig roll i en ekonomi. För företagen innebär det kostnader (så kallade arbetskostnader) inte bara i form av löner till anställda utan även lönebikostnader, främst sociala avgifter, som arbetsgivaren betalar. Därmed har arbete en avgörande betydelse för företagens konkurrenskraft, även om denna också påverkas av kapitalkostnader (exempelvis räntor på lån och utdelning på aktier) och icke prisrelaterade aspekter, såsom entreprenörskap, kompetens och arbetsproduktivitet samt innovation och varumärkes- och produktpositionering på marknaden.

Full article

Arbetskostnadskomponenter

För de anställda utgör den ersättning de får för sitt arbete, dvs. lönen, i allmänhet den huvudsakliga inkomstkällan. Därmed har den en stor inverkan på deras möjligheter att spendera och/eller spara. Bruttolön omfattar sociala avgifter som betalas av arbetstagaren. Nettolön beräknas efter avdrag för sådana avgifter och andra belopp, exempelvis inkomstskatt, som ska betalas till staten. Eftersom skattebeloppet fastställs utifrån hushållets situation när det gäller inkomst och sammansättning beräknas nettolön för flera typiska situationer.

I diagram 1 sammanfattas förhållandet mellan nettolön, bruttolön och arbetskostnader.

Diagram 1: Arbetskostnadskomponenter

Arbetskostnad

Den genomsnittliga timarbetskostnaden under 2019 uppskattades till 27,7 euro i EU-27 och till 31,4 euro i euroområdet (EA-19). Det råder dock stora skillnader mellan EU:s medlemsländer. Timarbetskostnaden varierar från 6,0 euro i Bulgarien till 44,7 euro i Danmark (se diagram 1). Genomsnittet var ännu högre i Norge på 50,2 euro.

Diagram 1: Uppskattade timarbetskostnader, 2019
(EUR)
Källa: Eurostat (lc_lci_lev)

Arbetskostnaderna omfattar lönekostnader och lönebikostnader såsom sociala avgifter. Under 2019 uppgick lönebikostnadernas andel av de totala arbetskostnaderna i hela ekonomin till 25,1 % i EU-27 och till 25,6 % i euroområdet. Även lönebikostnadernas andel varierade kraftigt mellan EU:s medlemsländer. Lönebikostnadernas andel var högst i Frankrike (32,9 %), Sverige (32,2 %) och Italien (28,8 %), medan länderna med lägst andel var Luxemburg (11,0 %), Malta (5,9 %) och Litauen (5,3 %).

Bruttolöner

Medianlöner

Bruttolöner utgör den största delen av arbetskostnaderna. Länderna med högst mediantimlön (brutto) år 2014 var Danmark (25,52 euro), Irland (20,16 euro) och Sverige (18,46 euro). I jämförelse rapporterades de lägsta mediantimlönerna (brutto) i Litauen (3,11 euro), Rumänien (2,03 euro) och Bulgarien (1,67 euro). Med andra ord var den högsta nationella mediantimlönen (brutto) bland EU-27-länderna 15 gånger högre än den lägsta, räknat i euro. Om mediantimlönen justeras efter prisnivåer (genom omräkning till köpkraftsstandard) var den högsta mediantimlönen fem gånger högre än den lägsta, med Danmark och Bulgarien som ytterpunkter i varsin ände av intervallet.

Diagram 2: Mediantimlön (brutto), samtliga anställda
(inkluderar ej lärlingar), 2014
Källa: Eurostat (earn_ses_pub2s)

Låginkomsttagare

Låginkomsttagare är anställda som har en lön som är högst två tredjedelar av den nationella mediantimlönen (brutto). År 2014 var 17,2 % av de anställda i EU-28 (inkluderar Storbritannien, uppgifter för EU-27 saknas) låginkomsttagare, medan motsvarande siffra i euroområdet var 15,9 %. Andelen låginkomsttagare varierade kraftigt mellan länderna i EU-27 år 2014. Den högsta andelen fanns i Lettland (25,5 %), Rumänien 24,4 %) och Litauen (24,0 %). I kontrast till detta var mindre än 10 % av de anställda låginkomsttagare i Italien (9,4 %), Frankrike (8,8 %), Danmark (8,6 %), Finland (5,3 %), Belgien (3,8 %) och Sverige (2,6 %).

Diagram 3: Låginkomsttagare – anställda
(inkluderar ej lärlingar) som tjänar mindre än två tredjedelar av mediantimlönen (brutto), 2014
(% av de anställda)
Källa: Eurostat (earn_ses_pub1s)

Löneskillnader mellan kvinnor och män

Det Den ojusterade löneskillnaden mellan könen är en viktig indikator för att mäta skillnader i genomsnittslönen mellan kvinnor och män i EU. I EU-27 som helhet hade kvinnor i genomsnitt 14,8 % lägre lön än män år 2018, medan skillnaden var 15,9 % i euroområdet. Den största löneskillnaden mellan kvinnor och män fanns i Estland (22,7 %), Tyskland (20,9 %) och Tjeckien (20,1 %). Genomsnittslönen skilde sig minst åt mellan könen i Italien (5,0 %, uppgifter från 2017), Luxemburg (4,6 %) och Rumänien (3,0 %) (se diagram 4).

Diagram 4: Ojusterad löneskillnad mellan könen, 2018
(skillnaden mellan anställda kvinnors och mäns genomsnittliga bruttotimlön i % av männens bruttoinkomst)
Källa: Eurostat (earn_gr_gpgr2)

Flera olika faktorer bidrar till löneskillnader mellan kvinnor och män, till exempel skillnader i arbetskraftsdeltagande, skillnader beroende på om ett yrke är mans- eller kvinnodominerat och skillnader i graden av deltidsarbete. Det kan även finnas skillnader på personalavdelningarna inom privat och offentlig sektor när det gäller synen på karriärutveckling, obetald ledighet och/eller föräldraledighet. Några underliggande faktorer som åtminstone delvis kan förklara löneskillnaderna mellan kvinnor och män är könsuppdelning med avseende på sektorer och yrken, utbildning, medvetenhet och insyn samt direkt diskriminering. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män visar också på andra ojämlikhetsfaktorer, framför allt att kvinnor ofta axlar en oproportionerligt stor del av familjeansvaret, vilket i sin tur leder till att de har svårt att skapa balans mellan yrkeslivet och privatlivet. Många kvinnor arbetar dessutom deltid eller har en atypisk anställningsform. Även om sådana anställningar gör att de klarar av att arbeta samtidigt som de tar ansvar för familjen, kan det ha en negativ inverkan på deras löner, karriärutveckling, möjligheter till befordran och pensioner.

Nettolön och skatter

Samtliga uppgifter utgår från en allmänt känd modell som har utvecklats av OECD där siffror hämtas från nationella källor (för ytterligare information om modellen se webbplatsen OECD – Benefits and wages).

Nettolön

Information om nettolön kompletterar uppgifterna om bruttolön när det gäller disponibel inkomst, dvs. efter avdrag för inkomstskatt och anställdas sociala avgifter från bruttobeloppen, och med tillägg av familjeförmåner (kontantutbetalningar för minderåriga barn) för hushåll med barn.

Under 2019 varierade nettolönen för ensamstående utan barn som har en lön motsvarande 100 % av genomsnittslönen för anställda inom den privata sektorn från 42 584 euro i Luxemburg till 6 030 euro i Bulgarien. Samma två EU-länder hade de högsta (57 175 euro) respektive lägsta (6 603 euro) genomsnittliga nettolönerna för ett gift par med två barn där en av föräldrarna förvärvsarbetar (se diagram 5).

Diagram 5: Årlig nettolön, 2019
(EUR)
Källa: Eurostat (earn_nt_net)

I de fall där båda makarna förvärvsarbetar (och båda har en lön som motsvarar genomsnittslönen) var Luxemburg det land där de högsta nettoårslönerna betalas ut – 94 638 euro för par med två barn och 87 024 euro för par utan barn. I Bulgarien redovisades de lägsta nettolönerna – 12 102 euro för par med två barn, och något mindre, 12 061 euro för par utan barn.

Skattebelastning

Skatteindikatorer (skattekilen för arbetskostnader, arbetslöshetsfällan och låginkomstfällan) används för att övervaka hur lönsamt arbete är. I diagram 6 är en låginkomsttagare en person som tjänar två tredjedelar (exakt 67 %) av en genomsnittlig lön inom den privata sektorn (avdelningarna B–N i Nace Rev. 2) och som är ensamstående utan barn.

Den första indikatorn, skattekilen för arbetskostnader, mäter skatternas och de sociala avgifternas storlek i förhållande till arbetskostnaden. Skattekilen för arbetskostnader definieras som inkomstskatt på bruttolön plus arbetstagarens och arbetsgivarens sociala avgifter, uttryckt som en andel av de totala arbetskostnaderna. Skattekilen för EU-27 var 39,5 % (40,1 % för euroområdet) år 2019. År 2019 redovisades den högsta skattekilen för låginkomsttagare i Belgien (45,4 %), Tyskland (45,2 %) och Ungern (44,6 %), medan de lägsta redovisades i Malta (27,4 %), Irland (24,6 %) och Cypern (18,1 %).

Diagram 6: Skatteindikatorer för låginkomsttagare – ensamstående utan barn, 2019
(%)
Källa: Eurostat (earn_nt_taxwedge), (earn_nt_unemtrp) och (earn_nt_lowwtrp)

Den andra indikatorn, arbetslöshetsfällan, mäter hur stor andel (i procent) av den ökade bruttolönen som skattas bort genom höjda skatter och arbetstagares sociala avgifter samt indragna arbetslöshetsersättningar och andra förmåner när en person övergår från arbetslöshet till arbete. År 2019 uppgick arbetslöshetsfällan till 74,4 % i EU-27 (74,5 % i euroområdet). De högsta siffrorna rapporterades i Belgien (93,1 %), Luxemburg (90,9 %) och Danmark (88,9 %), och de lägsta i Slovakien (46,4 %), Grekland (34,6 %) och Estland (32,2 %).

Den tredje indikatorn, låginkomstfällan, mäter hur stor andel (i procent) av den ökade bruttolönen som skattas bort genom den kombinerade effekten av skatter och sociala avgifter samt eventuella indragna förmåner när bruttolönen ökar från 33 % till 67 % av genomsnittslönen för en arbetstagare. Låginkomstfällan uppgick till 39,3 % i EU-27 under 2019 (41,1 % i euroområdet). Även här redovisades den högsta andelen i Belgien (60,4 %), följt av Luxemburg (50,6 %) och Danmark (50,2 %). Den lägsta andelen redovisades i Bulgarien (22,4 %), Estland (21,0 %) och Cypern (8,3 %).

Källuppgifter för tabeller och diagram

Wages and labour costs: tables and figures (på engelska)

Källuppgifter

Arbetskostnader

Arbetskostnader omfattar ersättningar till anställda (inklusive löner, naturaförmåner och arbetsgivarnas sociala avgifter), kostnader för yrkesutbildning och andra utgifter (till exempel rekryteringskostnader, utgifter för arbetskläder och skatter som räknas som arbetskostnader med avdrag för eventuella subventioner). Dessa arbetskostnader och deras komponenter definieras i förordning (EG) nr 1737/2005 av den 21 oktober 2005.

Statistik över arbetskostnader utgör ett hierarkiskt system av flerårig, årlig och kvartalsvis statistik som tagits fram i syfte att ge en heltäckande och detaljerad bild av nivå, struktur och kortsiktig utveckling för arbetskostnader inom olika ekonomiska sektorer i EU:s medlemsländer och vissa länder utanför EU. All statistik baseras på en gemensam definition av arbetskostnader. Arbetskostnadsnivåerna baseras på den senaste arbetskostnadsundersökningen (från 2016) och en extrapolering utifrån det kvartalsvisa arbetskostnadsindexet. Arbetskostnadsundersökningen genomförs vart fjärde år och i den sammanställs arbetskostnader på en mycket detaljerad nivå. Vid extrapolering av arbetskostnadsindexet används uppgifterna endast på aggregerad nivå. I det kvartalsvisa arbetskostnadsindexet, (en Euroindicator) mäts det kostnadstryck som uppstår genom produktionsfaktorn för arbete. De uppgifter som samlas in för arbetskostnadsindexet rör totala genomsnittliga timarbetskostnader och två kategorier av arbetskostnader: löner och arvoden samt arbetsgivarnas sociala avgifter plus skatter minus subventioner som arbetsgivaren mottar. Uppgifterna (som även disaggregeras utifrån näringsgren) finns för europeiska aggregat (EU och euroområdet) och EU-länder, med aggregat som gäller industrisektorn, bygg- och anläggningssektorn samt tjänstesektorn (utom offentlig förvaltning, försvar och obligatoriska sociala tjänster) enligt avdelningarna B–N och P–S i Nace rev 2, och justeras utifrån arbetsdag och säsong.