Archive:Energiproduktion och import

Uppgifter från juni 2020.

Planerad uppdatering av artikeln: oktober 2021.

This Statistics Explained article has been archived on 21 July 2021.

Highlights

Produktionen av primärenergi i EU var 9,2 % lägre 2018 än tio år tidigare.

Ryssland var den största leverantören av naturgas, råolja och stenkol till EU under 2018.

Produktion av primärenergi efter bränsletyp, EU-27, 2008–2018

Europeiska unionens (EU) beroende av importerad energi, särskilt olja och naturgas, utgör bakgrunden till EU:s politik för en tryggad energiförsörjning. I denna artikel undersöks produktionen av primärenergi inom EU och EU:s ökade beroende av energiimport från länder utanför EU till följd av underskottet av produktion i förhållande till förbrukning. Faktum är att över hälften (58,2 %) av EU:s tillgängliga bruttoenergi under 2018 kom från importerade källor.

Full article

Produktionen av primärenergi minskade mellan 2008 och 2018

Produktionen av primärenergi i Europeiska unionen (EU) uppgick till totalt 635 miljoner ton oljeekvivalenter (Mtoe) 2018 (se tabell 1). Detta var endast 1 % lägre än föregående år och innebar att de senaste årens allmänna nedåtgående tendens fortsatte, med några få undantag under 2010 då energiproduktionen återhämtade sig efter en relativt kraftig minskning 2009, vilket sammanföll med den finansiella och ekonomiska krisen. Även 2012–2013 skedde en mindre ökning. Sett över en längre period var produktionen av primärenergi i EU 9,2 % lägre 2018 än tio år tidigare. Den allmänna nedåtgående tendensen när det gäller produktionen av primärenergi i EU kan åtminstone delvis förklaras av att råmaterialen håller på att ta slut och/eller att producenterna anser att utvinningen av de begränsade resurserna inte är lönsam.

Under 2018 var Frankrike det EU-land som producerade mest primärenergi, med en andel på 21,7 % av den sammanlagda produktionen för hela EU, följt av Tyskland (17,8 %), Polen (9,7 %) och Italien (5,9 %). De största skillnaderna jämfört med tio år tidigare var andelarna av den sammanlagda produktionen för hela EU som ökade för Frankrike (2,3 procentenheter), Italien (1,2 procentenheter), Spanien (1,1 procentenheter) och Sverige (1,1 procentenheter). Samtidigt minskade andelarna för Nederländerna (3,9 procentenheter), Tyskland (1,7 procentenheter) och Danmark (1,6 procentenheter).

I absoluta tal ökade produktionen av primärenergi i 14 av 27 EU-länder under perioden 2008–2018. Den största produktionsökningen rapporterades i Italien (en ökning med 4,5 Mtoe), följt av Spanien (4,4 Mtoe), Sverige (4,0 Mtoe), Irland (3,4 Mtoe) och Finland (3,2 Mtoe). Produktionen av primärenergi i Nederländerna minskade däremot med hela 31,2 Mtoe, och även Tyskland (-23,4 Mtoe) och Danmark (-12,7 Mtoe) rapporterade minskningar på mer än 10 Mtoe.

Tabell 1: Energiproduktion, 2008 och 2018
Källa: Eurostat (nrg_bal_c)

Den primära energiproduktionen i EU var under 2018 spridd över en rad olika energikällor. Den största andelen stod förnybara energikällor för, med mer än en tredjedel (34,2 %) av den sammanlagda produktionen i EU.

Kärnenergi var näst störst med 30,8 % av den sammanlagda produktionen av primärenergi. Kärnenergi var särskilt viktigt i Frankrike, där den stod för 78,0 % av den nationella produktionen av primärenergi, medan denna andel i Belgien och Slovakien var över tre femtedelar (63,1 % respektive 62,7 %). I tio andra EU-länder stod kärnenergi för mindre än hälften av produktionen av primärenergi och i 14 EU-länder producerades ingen kärnenergi alls.

Andelen fasta fossila bränslen (18,3 %, främst kol) låg precis under en femtedel och andelen naturgas var nästan en tiondel (9,3 %). Råolja (3,4 %) var den enda övriga betydande primärenergikällan (se diagram 1).

Diagram 1: Produktion av primärenergi, EU-27, 2018
(% av den sammanlagda produktionen, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_bal_c)

Ökningen av förnybara energikällor i EU inom den primära energiproduktionen var större än för alla andra energislag. Denna ökning var relativt enhetlig under perioden 2008–2018, med en liten nedgång i produktionen under 2011 (se diagram 2). Under denna period ökade produktionen från förnybara källor med 49,2 % och ersatte i viss mån annan energiproduktion. Däremot minskade produktionsnivåerna för de andra energikällorna överlag. De största minskningarna redovisades för naturgas (-46,4 %), råolja (-35,3 %) och fasta fossila bränslen (-27,9 %), medan minskningen av kärnenergi uppgick till mer blygsamma 14,4 %.

Diagram 2: Produktion av primärenergi efter bränsletyp, EU-27, 2008–2018
(2008 = 100, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_bal_c)

EU och dess medlemsländer är alla nettoimportörer av energi

Den minskade primära produktionen av stenkol, brunkol, råolja, naturgas och på senare tid även kärnenergi, har lett till en situation där EU i allt högre grad har blivit beroende av import av primärenergiprodukter och även härledda energiprodukter (t.ex. gasolja/dieselolja) för att tillgodose efterfrågan. Denna situation har emellertid stabiliserats i efterdyningarna av den globala finansiella och ekonomiska krisen. Under 2018 översteg EU:s import av energi exporten med cirka 886 miljoner ton oljeekvivalenter. I absoluta tal var de största nettoimportörerna av energi Tyskland, Italien, Frankrike, och Spanien. År 2008 var Danmark den enda nettoexportören av energi bland EU-länderna. År 2013 importerade Danmark dock mer energi än landet exporterade och denna tendens höll i sig under de följande fem åren, fram till 2018. Sedan 2013 är därför alla EU:s 27 medlemsländer nettoimportörer av energi. I förhållande till folkmängden var Luxemburg, Malta och Belgien de största energiimportörerna 2018.

Tabell 2: Nettoimport av energi, under utvalda år, 2008–2018
Källa: Eurostat (nrg_bal_s) och (demo_pjan)

De länder som EU främst importerar energi från har varierat något under de senaste åren. Ryssland har dock behållit sin position som ledande exportör till EU när det gäller de viktigaste primärenergiprodukterna, dvs. stenkol, råolja och naturgas, under hela perioden 2008–2018 (se tabell 3).

Tabell 3: Huvudsakligt ursprung för importen av primärenergi, EU-27, 2008–2018
(% av importen från länder utanför EU-27)
Källa: Eurostat (nrg_ti_sff), (nrg_ti_oil) och (nrg_ti_gas)

Under 2018 kom 42,4 % av EU:s import av stenkol från Ryssland. Ryssland har konstant varit den största leverantören av stenkol till EU under de senaste tio åren, förutom under 2012. USA var den näst största leverantören av stenkol till EU under 2018 med 18,6 % av EU:s sammanlagda import. Mellan 2008 och 2015 nästan fördubblades importen av stenkol till EU-27 från Colombia (från 11,7 % till 21,1 %), men under 2018 sjönk den till 13,4 %.

Ryssland var också den viktigaste leverantören av råolja till EU. Importen från Ryssland uppgick till 32,1 % år 2008, och varierade mellan 35,6 % år 2011 (den högsta andelen) och 29,8 % år 2018 (den lägsta andelen). Den relativa andelen av import av råolja från Irak ökade i snabb takt mellan 2008 och 2018, och nådde 8,7 % under 2018. Irak blev därmed den näst största leverantören av råolja före Saudiarabien (7,4 %), som hade en relativt stabil andel mellan 2008 och 2018.

Andelen av EU:s import av naturgas från Ryssland ökade något under perioden 2008–2018, från 39,4 % till 40,4 %. Den lägsta nivån registrerades 2010 (35,2 %) och den högsta 2013 (45,3 %). Under den period som visas i tabell 3 förblev Norge den näst största leverantören av naturgas till EU. Den andel som importerades från Norge minskade något, från 22,0 % under 2008 till 18,1 % under 2018. Den andel naturgas som importerades till EU från Algeriet (den tredje största leverantören) sjönk mellan 2008 och 2018, medan den andel som importerades från Qatar nästan fördubblades.

EU:s primära energiförsörjning kan hotas om en stor del av importen koncentreras till relativt få handelspartner. År 2018 kom nästan tre fjärdedelar (70,3 %) av importen av naturgas till EU från Ryssland, Norge och Algeriet. En liknande analys visar att nästan tre fjärdedelar (74,3 %) av EU:s import av stenkol kom från Ryssland, USA och Colombia. Importen av råolja var något mindre koncentrerad till de främsta leverantörerna: Ryssland, Irak och Saudiarabien stod för ungefär hälften (45,9 %) av importen till EU.

Mer än hälften av energibehovet i EU täcks av importerad energi

EU:s beroende av energiimport har inte förändrats mycket de senaste tio åren, från 58,4 % av den tillgängliga bruttoenergin under 2008 till 58,2 % under 2018 (se diagram 3). Under perioden i fråga har nettoimporten av energi till EU varit större än primärproduktionen. Med andra ord stod nettoimporten för mer än hälften av bruttoenergiförbrukningen i EU och energiberoendet översteg 50,0 %.

Mellan 2008 och 2018 rapporterades vissa förändringar av graden av energiberoende: De högsta nivåerna på 58,4 % rapporterades 2008, medan det lägsta beroendet rapporterades 2013 på 53,9 %. En närmare granskning visar att graden av energiberoende 2018 var högst i fråga om råolja (94,6 %) och naturgas (83,2 %), medan de senaste tillgängliga uppgifterna för fasta fossila bränslen visar på ett energiberoende på 43,6 %.

Diagram 3: Energiberoende, EU-27, 2008–2018
(% av nettoimporten för bruttoförbrukning, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_ind_id)

Mellan 2008 och 2018 ökade EU:s beroende av import från länder utanför EU mycket snabbare för naturgas (13,1 procentenheter) än för fasta fossila bränslen (2,1 procentenheter). Beroendet av råolja förblev relativt stabilt under samma period.

Eftersom Danmark inte längre var nettoexportör blev landets grad av energiberoende positiv under 2013. Detta gällde fortfarande under 2018, precis som för alla andra EU-länder (se diagram 4). De lägsta graderna av energiberoende 2018 rapporterades i Estland, Danmark, Rumänien och Sverige. Malta, Luxemburg och Cypern var (nästan) helt beroende av import av primärenergi, med beroendegrader på mellan 92,4 % och 97,8 %.

En analys av utvecklingen mellan 2008 och 2018 visar att Danmark, Nederländerna, Litauen och Polen ökade sitt beroende av importerad energi för att tillgodose sin bruttoförbrukning. Utvecklingen beror i huvudsak på en minskad produktion av primärenergi (som hänger ihop med att råvarorna är på väg att ta slut). Ett ökat beroende, om än mindre markant, konstaterades också i Tjeckien, Tyskland och Belgien. Alla övriga EU-länder rapporterade ett minskat energiberoende mellan 2008 och 2018, och den snabbaste förändringen registrerades i Estland, där beroendegraden sjönk från 27,5 % till 0,7 % (-26,8 procentenheter). Beroendegraden minskade också betydligt i Irland (-22,3 procentenheter), Bulgarien (-15,8 procentenheter) och Lettland (-14,5 procentenheter), på grund av en kombination av ökad energieffektivitet och/eller en förändrad energimix för att främja primärproduktion baserad på förnybara energikällor.

Diagram 4: Energiberoende för alla produkter, 2008 och 2018
(% av nettoimporten för bruttoförbrukning, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_ind_id)

Källuppgifter för tabeller och diagram

Energy production and imports: tables and figures (på engelska)

Källuppgifter

Energiprodukter som utvinns eller hämtas direkt från naturresurser kallas primära energikällor, medan energiprodukter som framställs av primära energiprodukter i omvandlingsanläggningar kallas härledda energiprodukter. Den primära energiproduktionen omfattar nationell produktion av primära energikällor och sker när naturresurser utnyttjas, till exempel i kolgruvor, på råoljefält, i vattenkraftverk eller under framställning av biobränsle. När förbrukningen överstiger produktionen av primärenergi måste underskottet täckas med import av primära energikällor eller härledda energiprodukter.

Den värme som alstras i en reaktor till följd av kärnklyvning betraktas som primärproduktion av kärnvärme, även kallad kärnenergi. Den beräknas antingen på grundval av den faktiska värme som produceras eller på rapporterad bruttoelproduktion och kärnkraftverkets termiska effektivitet. Primärproduktion av stenkol och brunkol utgörs av bränslemängder som utvinns eller framställs, beräknat efter eventuella processer för avlägsnande av inert material.

Omvandling av energi från en form till en annan, såsom el eller värme från värmekraftverk eller koksproduktion från koksugnar, betraktas inte som primärproduktion.

Nettoimporten beräknas som mängden import minus motsvarande exportmängd. Import utgörs av all energi som förs in på ett nationellt territorium, exklusive transitmängder (särskilt genom gas- och oljeledningar). Export omfattar på motsvarande sätt alla mängder energi som exporteras från det nationella territoriet.

Sammanhang

Mer än hälften av energin i EU kommer från länder utanför EU och denna andel har i allmänhet ökat under de senaste årtiondena (även om det finns vissa belägg som tyder på att beroendegraden har stabiliserats på senare år). En stor del av den energi som importeras till EU kommer från Ryssland, vars tvister med transitländer har utgjort ett hot mot leveranserna under de senaste åren. Oron beträffande hur trygga energileveranserna från Ryssland verkligen är ökade ytterligare genom konflikten i Ukraina. Nya åtgärder för olje- och gasmarknaden har vidtagits för att säkerställa att alla parter vidtar effektiva åtgärder för att förhindra och begränsa följderna av eventuella försörjningsavbrott. Samtidigt har även samarbetsmekanismer för EU-länderna inrättats så att de effektivt ska kunna hantera eventuella omfattande avbrott i olje- eller gasförsörjningen. Dessutom har en samordningsmekanism inrättats så att EU-länderna omedelbart kan agera gemensamt vid nödsituationer.

I november 2010 antogs ett initiativ med titeln Energi 2020: En strategi för hållbar och trygg energiförsörjning på en konkurrensutsatt marknad (KOM(2010) 639 slutlig) av Europeiska kommissionen. I strategin definieras prioriteringar för energipolitiken under en tioårsperiod och den innehåller förslag till åtgärder för att hantera en rad olika utmaningar, såsom att skapa en marknad med konkurrensutsatta priser och trygg energiförsörjning, att främja en ledande roll inom teknik och att förhandla effektivt med internationella partner (t.ex. sträva efter goda förbindelser med EU:s externa leverantörer av energi samt med energitransitländer). Detta arbete har utvecklats ytterligare genom en energistrategi för 2030 (på engelska), som ger en ram för klimat- och energipolitiken fram till år 2030 och en färdplan för energi fram till 2050 (på engelska), där det fastställs ett långsiktigt mål för att minska EU:s utsläpp av växthusgaser med 80–95 % till år 2050.

Via portalen om energigemenskapen, Energy Community (på engelska), inrättad i oktober 2005, arbetar EU även för att integrera grannländerna i EU:s inre marknad för energi. En bred blandning av energikällor och många olika leverantörer, transportrutter och transportmekanismer är bidragande faktorer som var för sig kan spela en viktig roll för att trygga energiförsörjningen. Flera olika initiativ pågår för att t.ex. anlägga gasledningar mellan Europa och dess grannländer i öst och syd. Bland projekten finns Nord Stream (mellan Ryssland och EU via Östersjön), som togs i drift i november 2011, och den transadriatiska gasledningen (som förbinder Turkiet med Italien via Grekland och Albanien för att transportera gas från området kring Kaspiska havet till EU). Att bygga upp tillförlitliga partnerskap med leverantörs-, transit- och konsumentländer anses vara ett av sätten för att minska de risker som uppstår i samband med EU:s energiberoende, och i september 2011 antog kommissionen meddelandet EU:s energipolitik: Samarbete med partner utanför våra gränser (KOM(2011) 539 slutlig).

För att bemöta den fortsatta oron för EU:s beroende av importerad energi lanserade kommissionen i maj 2014 sin strategi för energitrygghet (COM(2014) 330 final) som har som mål att säkerställa ett stabilt och brett utbud av energi. Utöver kortsiktiga åtgärder beträffande effekterna av stoppad rysk gasimport eller ett avbrott i importen genom Ukraina tog strategin upp långsiktiga utmaningar på energiförsörjningsområdet. Åtgärder på fem olika områden föreslogs, däribland ökad energiproduktion i EU, diversifiering av leverantörsländer och leveransvägar och behovet av att visa upp en enad front i den yttre energipolitiken. Under 2015 offentliggjorde Europeiska kommissionen meddelandet En ramstrategi för en motståndskraftig energiunion med en framåtblickande klimatpolitik (COM(2015) 80 final), där det betonades att en viktig aspekt för att kunna säkerställa energitrygghet (särskilt på gasområdet) är att avtalen om köp av energi från tredjeländer till fullo följer EU-lagstiftningen. Meddelandet följdes i februari 2016 av kommissionens förslag till nya regler om trygg gasförsörjning i EU (COM(2016) 52 final) och nya regler för energiavtal mellan EU och länder utanför EU (COM(2016) 53 final).